Befann mig på Fridhemsplan vid tiden för terrordådet.
Det som först gjorde mig uppmärksam på att något hänt var alla polisfordon som for ut från polisens garage med blåljus och sirener.
Tänkte först “Bankrån”.
Sprang på en gammal kompis utanför t-banan, ett kärt återseende, vi pratar om våra barn o hennes barnbarn.
En kvinna kommer ut från T-banan. Hon är upprörd, pratar om terrordåd på Drottninggatan, säger att vi inte får ta tunnelbanan.
Min vän och jag sliter upp våra mobiler. Jag har sju missade samtal från min dotter.
Ringer henne och får en livrädd röst i öronen:
“Var ÄR du???”
“På Fridhemsplan”
Hon blir lugn och jag skiljs från min kompis, hon skulle hämta barnbarn på förskolan.
Jag ringer mina söner, de är hemma i orten och kräver att jag ska skynda mig hem.
Ja, just det…hur tusan tar jag mig hem nu när t-banan är avstängd?
Buss till Karolinska. Precis när den överfulla bussen lämnar Fridhemsplan får en medpassagerare hör via sin mobil att det ska ha varit skottlossning vid Fridhemsplan.
Detta var inte sant, bara ett rykte.
Vi önskar varandra försiktighet och trygghet när hen går av.
Bussbyte vid Karolinska.
Bussen knökfull och trafiken kryper fram p.g.a. bilköer.
Människorna på bussen är lugna, flera talar med anhöriga i telefon, talar om var de är. I trygghet på en buss ut från stan.
Sonen ringer och frågar hur långt jag kommit.
“Skynda dig hem mamma!”
Byter buss i Solna Centrum, till en ännu knökfullare buss. Två barnvagnar också. Vi kryper fram långsamt, det är varmt och obekvämt. Men folk ler och är vänliga mot varandra. Vi småpratar.
Jag har dottern i mobilen, hon vill inte att jag lägger på, är orolig.
Jag lugnar henne och säger:
“Älskling jag är i orten, det är lugnt.”
Det ena barnet i barnvagn börjar kinka och alla vuxna runt omkring sätter igång att roa o skoja med barnet. Hålla det vid gott humör.
Mina medpassagerare är av alla former och kulörer, flera olika språk talas, men på denna buss, på denna resa så är vi alla medmänniskor, Stockholmare.
Varje gång nån går av så följs den av lyckönskningar om en god kväll.
Det tog mig två och en halv timme att ta mig från Fridhemsplan och hem.
Normalt sett så hade en sådan resa gjort både mig och medpassagerarna griniga och sura, men inte igår.
Vi var ett under av trevlighet och värme.
Väl hemma kramade jag mina söner, satt mig ner och kunde ta del av alla nyheterna.
Då kom alla känslorna på en och samma gång.
Rädsla, chock, sorg, förtvivlan. Tankarna gick till offren och deras anhöriga, till de som var på plats. Paniken de måste ha känt.
Sedan sakta, sakta så fylls jag av ömhet och stolthet när jag ser hur Stockholmarna ställer upp för varandra, erbjudet skjuts till främlingar. Öppnar sina hem för strandsatta, bjuder på mat och fika.
Värnar om varandra. Myntar ordet Främlingskärlek.
Detta är Stockholms innersta styrka, vi viker inte ner oss för nåt.
Idag är jag #Stoltstockholmare.
loansundman 