#Metoo, en berättelse om sexuella övergrepp.

Varje kvinna bär sin egen historia

De senaste veckorna har så många kvinnor berättat sina historier om sexuella övergrepp, media har mest sysslat med att fokusera på en handfull kända män som förgripit sig på olika sätt på kvinnor. Det är olyckligt på så sätt att det just nu verkar som att det mest är män med makt och ställning som förgriper sig på flickor och kvinnor, vi kvinnor vet ju att det inte är så.

Det oerhört jobbiga som #Metoo har inneburit är att de minnen som väldigt många kvinnor har tryckt undan nu kommer upp till ytan inom oss.
Plötsligt minns man skit som man har förträngt, de där “små” sakerna, den där handen, den där äckelkåta blicken i en gubbes ögon.
Minnen som bubblar upp med insikten att “Helvete, det där var ju faktiskt ett övergrepp!”

Nu kan jag bara tala för egen del, men jag tror att vi flickor som utsattes i väldigt späd ålder för sexuella övergrepp, blev så skadade att vi faktiskt inte riktigt upplevt det vi därefter inte hade förmåga att säga nej till som övergrepp.
Redan invaggade och inlärda att våra kroppar inte riktigt var våra. Vårt värde låg liksom inte i våra jag, bara i våra behag.

Det tog förbannat många år innan jag förstod att jag hade rätten att säga nej.
Att det faktiskt var jag som bestämde vem som skulle få glädjen att njuta av min kropp.
Insikten om detta kom egentligen när jag blev mor, eller kanske när jag var gravid och fick skamliga förslag av män på tunnelbanan o i sociala sammanhang.
Herregud, fatta att det finns män som stöter på främmande höggravida kvinnor!

Efter mitt första barn blev min kropp min, att värna över, att skydda.
Flickan som inte trodde att hon fick säga nej, blev kvinnan som knäade en idiot som inte fattade att: “Visst vi kan kan ta en nightcap men det blir inget hankypanky” verkligen betydde exakt det.
Flickan som inte trodde att hon fick säga nej, blev kvinnan som satte naglarna i en pojkväns axlar, som la sig ovanpå henne trots att hon sagt nej, körde in naglarna djup och knuffade honom av sig.
Ja han både skrek och blödde. Vi hade inget förhållande efter det.

När jag var ung och vacker, tro mig jag var väldigt vacker, så längtade jag efter att bli gammal och ful.
Jag var så extremt trött på att bli betraktad av män som ett vackert kuttersmycke, som en fjäder i hatten, som nån slags trofé i deras manliga kuktävlingar.
Extremt trött på att bli klappad både på huvud och rumpa.

Nu är jag 60 och ser oförskämt bra ut för mina år, vi har bra gener, det händer fortfarande att män uppför sig som äckelkåta gubbar mot mig, men nu behöver jag bara använda den “stålgråblicken” för att de ska backa.

Nu äntligen behandlas jag rent generellt som en människa, som ett jag.
Som en kvinna med pondus, någon man lyssnar på.
(Ok, inte för näthatarna och “Sverigevännerna” då, för de vill ju tydligen fortfarande våldta mig.)

Det är något sjukt fel i ett samhälle där en kvinna måste bli “gammal och ful” innan hon får den respekt hon förtjänar.
Vi har enormt dugliga unga kvinnor i det här landet, kloka, smarta, kapabla. Kvinnor som har förmågan att bära det här landet, för att de jävligt intelligenta människor.
Dessa unga kvinnor utsätts och förminskas av män, de blir “kuttersmycken” “troféer”, de klappas både på huvud och rumpa. I alla sammanhang.
Om det är i byn på landet, i förorten, i mediahuset, företaget eller i Riksdagspartierna spelar ingen roll.

 
Ett samhälle bedöms av hur det behandlar sina kvinnor.
#Metoo har visat på problemen, nu tar vi och kammar till oss.
Ingen kvinna ska behöva bli “Gammal och ful” för att slippa sexuella övergrepp och förminskning.

Advertisements

Karma is the bitch #Metoo

År efter år höll de på dessa “fantastiska män”, kränkte, kladdade, utnyttjade, tafsade, trakasserade och även våldtog. Ingen stoppade dem och de såg sig som oberörbara.
“What the fuck, vi gör ju bara vad män gör” liksom.

Jag tror helt ärligt att de aldrig någonsin har reflekterat över att de faktiskt gjort kvinnor illa, att de verkligen har trot det vara rätt, deras rätt.
Men som för gärningsmän före dem så kom det en dag då det var stopp.
Allt skit de gjort kom ikapp dem, det gör alltid det till slut, nu finns skammen där den hör hemma. Hos dem, männen som trodde att de kunde komma undan med vad som helst för att de har makt och ställning. De som lärt sig att de har rätt att ta för sig för att ingen sagt ifrån. För att de är mäktiga, framgångsrika män.Att de har kunnat är allas fel, alla som såg, visste men inte sa nåt, alla som ursäktade och slätade över. Alla som inte sa STOPP.

Dock, det är helt deras egna ansvar.
Ingen tvingade Harvey Weinstein att kladda på kvinnor, ingen tvingade Bylund att förgripa sig på partikollegan Hanna Wigh, ingen tvingade Virtanen att droga och våldta Cissi Wallin, ingen tvingade Martin Timell att att vara ett sexistiskt homofobiskt as. Ingen tvingade Donald Trump att “grab them by the pussy”.
Ingen har någonsin tvingat dessa män att begå övergrepp mot kvinnor i parti och minut.
De har gjort det “För att de kan!”.
Men nu kan de inte längre. Vidjan som böjt sig så länge slår nu tillbaka. För varje #Metoo så ställs en förövare till svars för sina handlingar.
Oj stackarna, nu får de sina karriärer förstörda, sina namn dragna i smutsen, de förlorar partners, vänner och anseende. De får vad de förtjänar.
Till er män som kör #ihave vill jag bara säga, om du tror att du får förlåtelse genom att berätta offentligt om vilket svin du är så kan du bara fetglömma det.
Be dem du gjort illa om förlåtelse, rannsaka dig själv, ångra, gå i terapi, förändra dig själv,
men sluta sno fokus. Vi bryr oss faktiskt inte om dina ursäkter. Vi vet varför du gjorde som du gjorde, gör som du gör. För att du kunde och kan.
Men det är slut med det nu.

Sverigedemokraterna – en sekt med hederskultur.

I slutet på september, närmare bestämt den 25:e, så gick SD-riksdagsledamoten Hanna Wigh ut med nyheten att hon har blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en Riksdagskollega.

I TV4:as Kalla Fakta berättar hon öppenhjärtigt om övergreppet och även om hur hon hade försökt få partistyrelsen att lyssna när hon ville berätta om övergreppet.

 
Det som har hänt efter inslaget är att både Richard Jomshof och Jimmie Åkesson febrilt hävdat att de inte haft någon som helst vetskap om övergreppet. Linus Bylund har tagit time-out, Hanna har blivit fullkomligt dränkt i näthat från SDs väljare och sympatisörer.
Hon har beskyllts för att vara lögnerska, lösaktig, lycksökerska, förrädare och fått alla vidriga könsord som en kvinna kan få på sig.
Hennes bil har vandaliserats, en brandsläckare har kastats in genom hennes köksfönster, hon har fått ett handskrivet hotbrev som anses så grovt att Säpo har tagit sig an fallet.

 
hotovåld
Hanna har varit tvungen att anlita en av Sveriges mest kända och kunnigaste advokat på hedersvåld, Elisabeth Massi Fritz, som målsägarbiträde.
Aldrig tidigare har Sverigedemokraternas kvinnosyn och patriakala hederskultur varit tydligare.

I SD är det männen som sätter villkoren.

I SD kretsar så känner de flesta till och kan berätta om hur männen i toppen beter sig.
Det berättas om notorisk otrohet som orsakar separationer, om besök på svartklubbar med inbjudna mycket unga flickor, om intensiva nattliga inviter till kvinnliga partikollegor.
Om en “Alla-ligger-med-alla”-mentalitet.
När jag hör dessa berättelser känns det som om man talade om gamla romarrikets dekadens.

Hanna Wigh bröt den starkaste regeln i Sverigedemokraterna, hon vägrade låta någon utsätta henne för sexuellt övergrepp.
Vägrade att vara tyst om det. När hon inte fick gehör hos sitt parti så vände hon sig ut till allmänheten.
Nu blir hon straffad. de smutskastar henne, hävdar att hon ju faktiskt har haft ett sexuellt förhållande med gärningsmannen. Denna hederskultursnorm som stipulerar att en kvinna som en gång sagt ja aldrig kan eller får säga nej.

När resten av världen står upp för och stöder kvinnor som har mod att berätta om sexuella övergrepp, när Hollywood-producenten Harvey Weinstein blir kickad från både jobb, hustru och ära p.g.a. sina övergrepp mot kvinnor så utsätter Sverigedemokraternas anhängare Hanna Wigh för hat, hot och vandalism.
För hon har begått det värsta brott en kvinna i en hederskultur kan göra.
Hon sa nej och hon sa ifrån.

Göteborg den 30 September 2017

Jag skrev ett tal i förra veckan som jag vill dela med mig av.
Med ett viktigt budskap.

(Även om vissa liberaler tycker att det viktiga är vem du går med än vem du går emot.)

Vänner, kamrater, medborgare.

Vi lever i en tid då mörkret breder ut sig i världen. Nationalismen och fascismen vinner mer och mer mark både i öst och väst. I USA har vi en växande fascistisk rörelse påhejad av Trump, i Polen och Ungern har facismens hydra byggt bo. Nationalism och fascism återfinns i olika former, grunden är den samma oavsett om det gäller Daesh i Syrien, Erdogan i Turkiet, Kim Jong-Un i Nordkorea eller Putin i Ryssland. Fascismen och Nationalismen har ett mål – avskaffandet av demokrati och mänskliga rättigheter.

Igår lyssnade vi på ett tal av Alice Bah-Kuncke från 2000, 10 år innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ett tal fullt av tillförsikt och tro på att vi som folk, som medborgare stod enade i kampen mot antidemokratiska krafter. Att vi skulle kunna hålla monstret stången. Det kunde vi inte.

Idag 17 år senare så har allting bara blivit mycket värre. Rasism och antidemokrati blir för varje dag mer och mer normaliserat. Gränserna för vad som är rumsrent har flyttats. Nu är det lite ok att sexualhåna kvinnliga riksdagsledarmöter, lite ok för en manlig riksdagsledamot att säga att strejkande flyktingbarn och ungdomar gott kan strejka ihjäl sig. På sociala medier, i både slutna och officiella grupper flödar hatet mot alla som betraktas som icke-svenskar, som “vänster”, som PK, som “landsförrädare”. Tonen är hårdare än någonsin.

Man publicerar rena dödshot mot flyktinggrupper och statsminister Löfven, helt öppet och utan tanke på att det faktiskt är brott man begår.

När jag förberede det här talet så letade jag först efter bilder som skulle fungera som bakgrund. Jag fastnade i alla mina bilder, alla mina skärmdumpar med hat och hot både sådana riktade mot mig personligen och sådana som riktar sig mot andra aktivister. Plötsligt kände jag mig trött och uppgiven. Hur ska vi kunna stå emot? Hur ska vi kunna skydda de skyddslösa? Hur ska vi orka vara “godhetsapostlar”? Jag ser fascismen som en hydra med många huvuden. I Sverige har Hydran fem huvuden, ett huvud är SD, ett annat är de så kallade “Sverigevännerna” SDs fotsoldater. Två huvuden är uttalat nazistiska, Nordisk ungdom och Nordiska Motståndsrörelsen. Det femte huvudet består av olika nationalistiska smågrupperingar. Nu kanske man kan hävda att dessa olika huvuden inte alls har en gemensam kropp. Att SD inte har något med nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen att göra, men då bedrar man sig. I lördags så var jag på Medborgarplatsen i Stockholm och bevakade “Sverigevännernas” motdemonstration mot de Afghanska flyktingarna. De ropade “Ut med Packet” “Mohammed o Ali åk hem!” Upprepade ordagrant Nordisk Ungdoms ramsor. I gruppen “Sverigevänner” fanns även kända ansikten från både NU och NMR. Före detta SDaren, Christoffer Dunly, som numera tillhör Alt-right

rörelsen och som deltog i Högerextremistdemonstrationen i Charlotteville, stod och skrek i megafon att de som skyddar Afghanernas sittstrejk är Soroshoror som förtjänar att dö. I går blev NMRs ledare i Darlarna, Pär Sjögren, ordinarie ledamot i Borlänges Kommunfullmäktige på SD-mandat. Fem huvuden, en kropp, en fascistisk gemenskap som är vår plikt att bryta sönder. Jag har varit med i demonstrationer mot Hydran sedan det fascistiska English Defens Leauges demo i stockholm 2012. Jag har demonstrerat mot SD otaliga gånger. Mot Svenskarnas parti i Stockholm och i Jönköping, Mot NMR i Borlänge, Stockholm och Falun. Nordiska Motståndsrörelsen är det huvud på Hydran som låter högst och är ärligast. Nu den 30de september så kommer NRM att marschera i Göteborg, de räknar med att bli 1000 man starka, inte alls omöjligt, på 1:a maj i Falun var de 700. Parollen de ämnar gå under är “Krossa Demokratin!” Vänner, kamrater. Vi har en uppgift, tillsammans, genom ett gemensamt engagemang. Att stoppa Hydran. Hur? Hur? Genom att engagera dig, gå med i antirasistiska föreningar som t.ex. Tillsammansskapet, säg emot rasister var de än yttrar sig. I fikarummet, i affären, på släktträffen, på sociala medier.

Gör dem aldrig rumsrena. OCH kom till Göteborg den 30de september. Visa att vi inte tolererar nazister på våra gator.

Vänner, kamrater, Medborgare. Kampen Fortsätter!

 

Öppet brev till moderate riksdagsmannen Hanif Bali.

Hej Hanif,
jag skriver till dig med anledning av din lätt bisarra tolkning av mitt tweetinlägg  från mars 2016.

Jag vet att jag redan tidigare förklarat hur jag tänkte. Jag är fullt medveten om att min förmåga att tänka snabbt, se mönster och helheter gör det lite svårt för alla att hänga med.
Du ska ju vara rätt smart, har jag hört, så du förstod med största säkerhet att jag på intet sätt relativiserade det bestialiska i könsstympning av flickor.
Jag är övertygad om att du förstår att inlägget bland annat var riktat mot bruket av könsstympning.

Då dina följare och mina belackare inte är lika smarta som du, så ska jag försöka förklara för hundrafyrtiofjärde gången.

Jag läste alltså en artikel som handlar om intimkirurgi https://www.sydsvenskan.se/2016-10-26/forminska-blygdlappar–hjalp-for-kvinnor-eller-lagbrott (Inte denna länkade dock)
Det slog mig hur otroligt galet det är att kvinnokroppen aldrig duger.
Från tidernas begynnelse har kvinnokroppen varit föremål för olika “ideal”, modeströmningar m.m. Tittar man närmare på dessa så ser man snart ett mönster.
Det handlar alltid om att begränsa kvinnor rörlighet och möjlighet att vara fria.
Allt från arsenikpuder, lotusfötter, korsetter till kyskhetsbälten.
När man stympar flickors könsorgan så utsätter man dem inte bara för rent fysiskt övergrepp, man orsakar även livslångt lidande, både fysiskt och psykiskt. Patriarkatets allra värsta sätt att kontrollera den kvinnliga sexualiteten.
I detta är vi alla ense, hoppas jag.
Vi har kommit långt på den feministiska resan. Ingen snör längre små fötter så att den vuxna kvinnan inte kan gå mer än nån meter.
Vi opererar inte längre bort våra revben för att snöra in oss i korsetter så hårt att vi tuppar av vid minsta fysiska ansträngning.
Däremot sprutar vi in gift både här och var i våra kroppar, lägger oss under kniven för att få större bröst, större rumpor, större läppar, färre rynkor.
Ett evigt tuktande och omformande av kvinnokroppen.

Jag blev faktiskt chockad när jag läste att vuxna kvinnor låter operera sina könsorgan för att “duga” som kvinnor.
Varför?
Vem/Vilka har fått kvinnor att riskera sin hälsa, sin sexuella njutningsförmåga? Fått dem att tro att de inte duger?
Man hävdar individens rätt, visst om man vill skära örat av sig som den värsta van Gogh så får man.
Men varför?
Jo för att patriarkatet sätter reglerna för kvinnokroppen.

Längst ut på skalan har vi å ena sidan könsstympade flickor, längst ut på andra sidan av skalan vuxna kvinnor som lägger sina könsorgan helt frivilligt under kniven.
Om man inte ser hur detta hör ihop så beklagar jag samtiden.

Jag kan inte ge en mer utförlig förklaring till mitt tweet.
Nästa gång du inte hänger med mina snabba tankegångar, Hanif, så får du gärna fråga mig.
Dock är jag helt övertygad om att du visst förstod. Att du egentligen bara ville trycka till den där besvärliga kvinnan, Loan Sundman. Skicka ett litet drev på mig och samtidigt ta en massa billiga politiska poäng.

Du borde verkligen ha fattat att det inte skulle fungera.

I’m a willow. You can bend me but never break me. Before you know it, I’ll snap right back in your face.

Med vänlig hälsning
Loan Sundman

Idag är jag #Stoltstockholmare

Befann mig på Fridhemsplan vid tiden för terrordådet.
Det som först gjorde mig uppmärksam på att något hänt var alla polisfordon som for ut från polisens garage med blåljus och sirener.
Tänkte först “Bankrån”.

Sprang på en gammal kompis utanför t-banan, ett kärt återseende, vi pratar om våra barn o hennes barnbarn.
En kvinna kommer ut från T-banan. Hon är upprörd, pratar om terrordåd på Drottninggatan, säger att vi inte får ta tunnelbanan.
Min vän och jag sliter upp våra mobiler. Jag har sju missade samtal från min dotter.
Ringer henne och får en livrädd röst i öronen:
“Var ÄR du???”
“På Fridhemsplan”
Hon blir lugn och jag skiljs från min kompis, hon skulle hämta barnbarn på förskolan.
Jag ringer mina söner, de är hemma i orten och kräver att jag ska skynda mig hem.
 
Ja, just det…hur tusan tar jag mig hem nu när t-banan är avstängd?
Buss till Karolinska. Precis när den överfulla bussen lämnar Fridhemsplan får en medpassagerare hör via sin mobil att det ska ha varit skottlossning vid Fridhemsplan.
Detta var inte sant, bara ett rykte.
Vi önskar varandra försiktighet och trygghet när hen går av.
Bussbyte vid Karolinska.
Bussen knökfull och trafiken kryper fram p.g.a. bilköer.
Människorna på bussen är lugna, flera talar med anhöriga i telefon, talar om var de är. I trygghet på en buss ut från stan.
Sonen ringer och frågar hur långt jag kommit.
“Skynda dig hem mamma!”
 
Byter buss i Solna Centrum, till en ännu knökfullare buss. Två barnvagnar också. Vi kryper fram långsamt, det är varmt och obekvämt. Men folk ler och är vänliga mot varandra. Vi småpratar.
Jag har dottern i mobilen, hon vill inte att jag lägger på, är orolig.
Jag lugnar henne och säger:
“Älskling jag är i orten, det är lugnt.”
Det ena barnet i barnvagn börjar kinka och alla vuxna runt omkring sätter igång att roa o skoja med barnet. Hålla det vid gott humör.
Mina medpassagerare är av alla former och kulörer, flera olika språk talas, men på denna buss, på denna resa så är vi alla medmänniskor, Stockholmare.
Varje gång nån går av så följs den av lyckönskningar om en god kväll.
Det tog mig två och en halv timme att ta mig från Fridhemsplan och hem.
Normalt sett så hade en sådan resa gjort både mig och medpassagerarna griniga och sura, men inte igår.
Vi var ett under av trevlighet och värme.
 
Väl hemma kramade jag mina söner, satt mig ner och kunde ta del av alla nyheterna.
Då kom alla känslorna på en och samma gång.
Rädsla, chock, sorg, förtvivlan. Tankarna gick till offren och deras anhöriga, till de som var på plats. Paniken de måste ha känt.
Sedan sakta, sakta så fylls jag av ömhet och stolthet när jag ser hur Stockholmarna ställer upp för varandra, erbjudet skjuts till främlingar. Öppnar sina hem för strandsatta, bjuder på mat och fika.
Värnar om varandra. Myntar ordet Främlingskärlek.
Detta är Stockholms innersta styrka, vi viker inte ner oss för nåt.
Idag är jag #Stoltstockholmare.

Bland träsktroll, Zombies och rasister.

Jag har tydligen varit medlem i en sluten Facebookgrupp ett tag. Har inte orkat ta till mig när skit dykt upp i mitt flöde på facebook. Men i fredags gick jag in.
Eftersom jag är den provocerande jävel jag är så kastade jag in en brandfackla.

Här följer skärmdumpar på inlägget och kommentarerna.
Jag triggervarnar känsliga personer.
Jag har inte maskat några namn eftersom jag tycker att folk faktiskt får stå för sina åsikter och kommentarer.
Betänk också att detta är en bråkdel av vad som yttras i den här gruppen.

Jag ger er Facebookgruppen Folkets Sverige

Jag vet inte hur ni tänker, men det här synsättet hos vanliga svenska män och kvinnor får i alla fall mig att misströsta om mänskligheten.