Det politiska läget idag

Det politiska virrvarret just nu är intressant att skåda.

Till vänster har vi Vänsterpartiet som håller fast vid sin ideologi och är droppen som urholkar stenen, får igenom sina reformer fast de är ett litet opinionsparti.
Miljöpartiet kippar efter andan eftersom deras regeringspartner  har kört över dem totalt.
Sossarna vet inte vilket ben de ska stå på, ska de vara arbetarnas parti eller ska de ligga med borgarna?
Centern är lite både-och och allt möjligt, invandrarvänliga och arbetarovänliga samtidigt.
Liberalerna är? Ja vad är de egentligen?
KD? Det nya antikristpartiet?
Moderaterna har gått tillbaka till sina blåbruna rötter och försöker fånga upp väljarna i…
SVERIGEDEMOKRATERNA.
Voijne, voijne dessa stackars Sverigedemokrater, alla slåss om deras väljare (Utom Vänsterpartiet då)

Nu blir det intressant…
SD fungerade som ”paraply” under vilket alla rasistiska tossingar kunde samlas, de var de stackars utfrysta sanningssägarna som stod utanför etablissemanget, uppstickarna.
Varenda bitter rasist kände sig hemma hos dem. Men den magra hyenan förvandlade sig till en välgödd huskatt.

Längst ut till höger står nazisterna i Nmr. De är hungriga, de har redan käkat upp Svenskarnas parti, men det räcker inte.
Så på yttersta högern har vi nu, hungriga nazister, besvikna tossingar och voila nya partier uppstår.
Medborgligsamling som består av islamofober och tossingar, de flirtar med ALT-right som flirtar med nationalisttossingarna i det nya partiet AlternativSverige som flirtar med Nmr.
Alla fyra grupperingarna tror att de kan kontrollera och ta över på den Nationalistiska planhalvan.
De gosar och backstabbar och påminner mest om Romarriket. Alla slåss om makten, alla utnyttjar varandra och hatar egentligen varandra.

Slutsats…
SD har helt förlorat sin roll i svensk politik och kommer att avveckla sig själva, tossingarna kommer att skita på sig när de inser att; jo Nmr är faktiskt nazister på riktigt.
Sen ”självdör” de.

Vad återstår?
Mitt råd till de övriga partierna är att sätta sig ner i båten, sluta vara opportunister, var ärliga och sanna mot den ideologi som är grunden i partiet.
Var som Vänsterpartiet, den fasta klippan i stormen.
Eller nej…var vindflöjlar så vinner vänstern alla val hädanefter.

Advertisements

En analys över Hanif Balis sympatisörer.

Många Twitteranvändare har, efter att på något sätt kritiserat Hanif, råkat ut för drev.
Hanif brukar avsäga sig allt ansvar för vad hans följare gör och det är väl iofs inte så konstigt.
Man kan inte ansvara för något annat än sina egna handlingar.

För skojs skull bestämde jag mig efter en ordväxling med Hanif för att hjälpa honom att se vilka det är som gillar och retweetar hans inlägg på Twitter.
Jag valde två inlägg om mig själv naturligtvis.
Det ena hade fått 495 gillamarkeringar och 101 RTs.
Det andra 89 gilla och 36 RTs.
Det som försvårade det hela är att när jag tittade på vilka som gillat och retweetat så kom jag bara upp i sammanlagt 123 olika konton. Det betyder att resterande antingen är blockade av mig eller har blockat mig.
Det säger också något om Hanifs följare. De gillar verkligen inte mig.

Så vad ville jag veta?
Jag gick igen varje konto och tittade på följande:
Är kontot anonymt? Ja, nej eller semianonymt?
Tydbara sympatier? Höger, liberalkonservativ, Sverigevän, uppenbar SD, oklart eller inga tweets, uppenbara troll.
Kön? Man, kvinna eller Hen. Hen då det inte gick att uttyda könet.
Partitillhörighet i de fall personen skrivit ut det.
Resultatet:
Av 123 konton så var 59 stycken helt anonyma,
38 stycken inte anonyma och
26 semianonyma.

Tydbara sympatier:
62 stycken tydliga Sverigevänner
34 stycken Höger
5 Liberalkonservativa
15 stycken oklart/inga tweets
5 troll
1 nazist
1 uttalad SD

Kön:
58 män
7 kvinnor
58 Hen
Partitillhörighet hade 9 personer uppgivit. Dessa uppgav Kd, Sd, M och Med.

Så vid en snabb analys så är den genomsnittlige Hanifsympatisören
En anonym Sverigevänlig man.

Ja visst ja…jag räknade följare också…

De här två tweeten om mig har nått MINST 44328 twitteranvändare.

Jag tackar Hanif Bali för både uppmärksamheten och underlaget till denna lilla analysfil.

 

#Metoo, en berättelse om sexuella övergrepp.

Varje kvinna bär sin egen historia

De senaste veckorna har så många kvinnor berättat sina historier om sexuella övergrepp, media har mest sysslat med att fokusera på en handfull kända män som förgripit sig på olika sätt på kvinnor. Det är olyckligt på så sätt att det just nu verkar som att det mest är män med makt och ställning som förgriper sig på flickor och kvinnor, vi kvinnor vet ju att det inte är så.

Det oerhört jobbiga som #Metoo har inneburit är att de minnen som väldigt många kvinnor har tryckt undan nu kommer upp till ytan inom oss.
Plötsligt minns man skit som man har förträngt, de där “små” sakerna, den där handen, den där äckelkåta blicken i en gubbes ögon.
Minnen som bubblar upp med insikten att “Helvete, det där var ju faktiskt ett övergrepp!”

Nu kan jag bara tala för egen del, men jag tror att vi flickor som utsattes i väldigt späd ålder för sexuella övergrepp, blev så skadade att vi faktiskt inte riktigt upplevt det vi därefter inte hade förmåga att säga nej till som övergrepp.
Redan invaggade och inlärda att våra kroppar inte riktigt var våra. Vårt värde låg liksom inte i våra jag, bara i våra behag.

Det tog förbannat många år innan jag förstod att jag hade rätten att säga nej.
Att det faktiskt var jag som bestämde vem som skulle få glädjen att njuta av min kropp.
Insikten om detta kom egentligen när jag blev mor, eller kanske när jag var gravid och fick skamliga förslag av män på tunnelbanan o i sociala sammanhang.
Herregud, fatta att det finns män som stöter på främmande höggravida kvinnor!

Efter mitt första barn blev min kropp min, att värna över, att skydda.
Flickan som inte trodde att hon fick säga nej, blev kvinnan som knäade en idiot som inte fattade att: “Visst vi kan kan ta en nightcap men det blir inget hankypanky” verkligen betydde exakt det.
Flickan som inte trodde att hon fick säga nej, blev kvinnan som satte naglarna i en pojkväns axlar, som la sig ovanpå henne trots att hon sagt nej, körde in naglarna djup och knuffade honom av sig.
Ja han både skrek och blödde. Vi hade inget förhållande efter det.

När jag var ung och vacker, tro mig jag var väldigt vacker, så längtade jag efter att bli gammal och ful.
Jag var så extremt trött på att bli betraktad av män som ett vackert kuttersmycke, som en fjäder i hatten, som nån slags trofé i deras manliga kuktävlingar.
Extremt trött på att bli klappad både på huvud och rumpa.

Nu är jag 60 och ser oförskämt bra ut för mina år, vi har bra gener, det händer fortfarande att män uppför sig som äckelkåta gubbar mot mig, men nu behöver jag bara använda den “stålgråblicken” för att de ska backa.

Nu äntligen behandlas jag rent generellt som en människa, som ett jag.
Som en kvinna med pondus, någon man lyssnar på.
(Ok, inte för näthatarna och “Sverigevännerna” då, för de vill ju tydligen fortfarande våldta mig.)

Det är något sjukt fel i ett samhälle där en kvinna måste bli “gammal och ful” innan hon får den respekt hon förtjänar.
Vi har enormt dugliga unga kvinnor i det här landet, kloka, smarta, kapabla. Kvinnor som har förmågan att bära det här landet, för att de jävligt intelligenta människor.
Dessa unga kvinnor utsätts och förminskas av män, de blir “kuttersmycken” “troféer”, de klappas både på huvud och rumpa. I alla sammanhang.
Om det är i byn på landet, i förorten, i mediahuset, företaget eller i Riksdagspartierna spelar ingen roll.

 
Ett samhälle bedöms av hur det behandlar sina kvinnor.
#Metoo har visat på problemen, nu tar vi och kammar till oss.
Ingen kvinna ska behöva bli “Gammal och ful” för att slippa sexuella övergrepp och förminskning.

Karma is the bitch #Metoo

År efter år höll de på dessa “fantastiska män”, kränkte, kladdade, utnyttjade, tafsade, trakasserade och även våldtog. Ingen stoppade dem och de såg sig som oberörbara.
“What the fuck, vi gör ju bara vad män gör” liksom.

Jag tror helt ärligt att de aldrig någonsin har reflekterat över att de faktiskt gjort kvinnor illa, att de verkligen har trot det vara rätt, deras rätt.
Men som för gärningsmän före dem så kom det en dag då det var stopp.
Allt skit de gjort kom ikapp dem, det gör alltid det till slut, nu finns skammen där den hör hemma. Hos dem, männen som trodde att de kunde komma undan med vad som helst för att de har makt och ställning. De som lärt sig att de har rätt att ta för sig för att ingen sagt ifrån. För att de är mäktiga, framgångsrika män.Att de har kunnat är allas fel, alla som såg, visste men inte sa nåt, alla som ursäktade och slätade över. Alla som inte sa STOPP.

Dock, det är helt deras egna ansvar.
Ingen tvingade Harvey Weinstein att kladda på kvinnor, ingen tvingade Bylund att förgripa sig på partikollegan Hanna Wigh, ingen tvingade Virtanen att droga och våldta Cissi Wallin, ingen tvingade Martin Timell att att vara ett sexistiskt homofobiskt as. Ingen tvingade Donald Trump att “grab them by the pussy”.
Ingen har någonsin tvingat dessa män att begå övergrepp mot kvinnor i parti och minut.
De har gjort det “För att de kan!”.
Men nu kan de inte längre. Vidjan som böjt sig så länge slår nu tillbaka. För varje #Metoo så ställs en förövare till svars för sina handlingar.
Oj stackarna, nu får de sina karriärer förstörda, sina namn dragna i smutsen, de förlorar partners, vänner och anseende. De får vad de förtjänar.
Till er män som kör #ihave vill jag bara säga, om du tror att du får förlåtelse genom att berätta offentligt om vilket svin du är så kan du bara fetglömma det.
Be dem du gjort illa om förlåtelse, rannsaka dig själv, ångra, gå i terapi, förändra dig själv,
men sluta sno fokus. Vi bryr oss faktiskt inte om dina ursäkter. Vi vet varför du gjorde som du gjorde, gör som du gör. För att du kunde och kan.
Men det är slut med det nu.

Sverigedemokraterna – en sekt med hederskultur.

I slutet på september, närmare bestämt den 25:e, så gick SD-riksdagsledamoten Hanna Wigh ut med nyheten att hon har blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en Riksdagskollega.

I TV4:as Kalla Fakta berättar hon öppenhjärtigt om övergreppet och även om hur hon hade försökt få partistyrelsen att lyssna när hon ville berätta om övergreppet.

 
Det som har hänt efter inslaget är att både Richard Jomshof och Jimmie Åkesson febrilt hävdat att de inte haft någon som helst vetskap om övergreppet. Linus Bylund har tagit time-out, Hanna har blivit fullkomligt dränkt i näthat från SDs väljare och sympatisörer.
Hon har beskyllts för att vara lögnerska, lösaktig, lycksökerska, förrädare och fått alla vidriga könsord som en kvinna kan få på sig.
Hennes bil har vandaliserats, en brandsläckare har kastats in genom hennes köksfönster, hon har fått ett handskrivet hotbrev som anses så grovt att Säpo har tagit sig an fallet.

 
hotovåld
Hanna har varit tvungen att anlita en av Sveriges mest kända och kunnigaste advokat på hedersvåld, Elisabeth Massi Fritz, som målsägarbiträde.
Aldrig tidigare har Sverigedemokraternas kvinnosyn och patriakala hederskultur varit tydligare.

I SD är det männen som sätter villkoren.

I SD kretsar så känner de flesta till och kan berätta om hur männen i toppen beter sig.
Det berättas om notorisk otrohet som orsakar separationer, om besök på svartklubbar med inbjudna mycket unga flickor, om intensiva nattliga inviter till kvinnliga partikollegor.
Om en “Alla-ligger-med-alla”-mentalitet.
När jag hör dessa berättelser känns det som om man talade om gamla romarrikets dekadens.

Hanna Wigh bröt den starkaste regeln i Sverigedemokraterna, hon vägrade låta någon utsätta henne för sexuellt övergrepp.
Vägrade att vara tyst om det. När hon inte fick gehör hos sitt parti så vände hon sig ut till allmänheten.
Nu blir hon straffad. de smutskastar henne, hävdar att hon ju faktiskt har haft ett sexuellt förhållande med gärningsmannen. Denna hederskultursnorm som stipulerar att en kvinna som en gång sagt ja aldrig kan eller får säga nej.

När resten av världen står upp för och stöder kvinnor som har mod att berätta om sexuella övergrepp, när Hollywood-producenten Harvey Weinstein blir kickad från både jobb, hustru och ära p.g.a. sina övergrepp mot kvinnor så utsätter Sverigedemokraternas anhängare Hanna Wigh för hat, hot och vandalism.
För hon har begått det värsta brott en kvinna i en hederskultur kan göra.
Hon sa nej och hon sa ifrån.

Göteborg den 30 September 2017

Jag skrev ett tal i förra veckan som jag vill dela med mig av.
Med ett viktigt budskap.

(Även om vissa liberaler tycker att det viktiga är vem du går med än vem du går emot.)

Vänner, kamrater, medborgare.

Vi lever i en tid då mörkret breder ut sig i världen. Nationalismen och fascismen vinner mer och mer mark både i öst och väst. I USA har vi en växande fascistisk rörelse påhejad av Trump, i Polen och Ungern har facismens hydra byggt bo. Nationalism och fascism återfinns i olika former, grunden är den samma oavsett om det gäller Daesh i Syrien, Erdogan i Turkiet, Kim Jong-Un i Nordkorea eller Putin i Ryssland. Fascismen och Nationalismen har ett mål – avskaffandet av demokrati och mänskliga rättigheter.

Igår lyssnade vi på ett tal av Alice Bah-Kuncke från 2000, 10 år innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ett tal fullt av tillförsikt och tro på att vi som folk, som medborgare stod enade i kampen mot antidemokratiska krafter. Att vi skulle kunna hålla monstret stången. Det kunde vi inte.

Idag 17 år senare så har allting bara blivit mycket värre. Rasism och antidemokrati blir för varje dag mer och mer normaliserat. Gränserna för vad som är rumsrent har flyttats. Nu är det lite ok att sexualhåna kvinnliga riksdagsledarmöter, lite ok för en manlig riksdagsledamot att säga att strejkande flyktingbarn och ungdomar gott kan strejka ihjäl sig. På sociala medier, i både slutna och officiella grupper flödar hatet mot alla som betraktas som icke-svenskar, som “vänster”, som PK, som “landsförrädare”. Tonen är hårdare än någonsin.

Man publicerar rena dödshot mot flyktinggrupper och statsminister Löfven, helt öppet och utan tanke på att det faktiskt är brott man begår.

När jag förberede det här talet så letade jag först efter bilder som skulle fungera som bakgrund. Jag fastnade i alla mina bilder, alla mina skärmdumpar med hat och hot både sådana riktade mot mig personligen och sådana som riktar sig mot andra aktivister. Plötsligt kände jag mig trött och uppgiven. Hur ska vi kunna stå emot? Hur ska vi kunna skydda de skyddslösa? Hur ska vi orka vara “godhetsapostlar”? Jag ser fascismen som en hydra med många huvuden. I Sverige har Hydran fem huvuden, ett huvud är SD, ett annat är de så kallade “Sverigevännerna” SDs fotsoldater. Två huvuden är uttalat nazistiska, Nordisk ungdom och Nordiska Motståndsrörelsen. Det femte huvudet består av olika nationalistiska smågrupperingar. Nu kanske man kan hävda att dessa olika huvuden inte alls har en gemensam kropp. Att SD inte har något med nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen att göra, men då bedrar man sig. I lördags så var jag på Medborgarplatsen i Stockholm och bevakade “Sverigevännernas” motdemonstration mot de Afghanska flyktingarna. De ropade “Ut med Packet” “Mohammed o Ali åk hem!” Upprepade ordagrant Nordisk Ungdoms ramsor. I gruppen “Sverigevänner” fanns även kända ansikten från både NU och NMR. Före detta SDaren, Christoffer Dunly, som numera tillhör Alt-right

rörelsen och som deltog i Högerextremistdemonstrationen i Charlotteville, stod och skrek i megafon att de som skyddar Afghanernas sittstrejk är Soroshoror som förtjänar att dö. I går blev NMRs ledare i Darlarna, Pär Sjögren, ordinarie ledamot i Borlänges Kommunfullmäktige på SD-mandat. Fem huvuden, en kropp, en fascistisk gemenskap som är vår plikt att bryta sönder. Jag har varit med i demonstrationer mot Hydran sedan det fascistiska English Defens Leauges demo i stockholm 2012. Jag har demonstrerat mot SD otaliga gånger. Mot Svenskarnas parti i Stockholm och i Jönköping, Mot NMR i Borlänge, Stockholm och Falun. Nordiska Motståndsrörelsen är det huvud på Hydran som låter högst och är ärligast. Nu den 30de september så kommer NRM att marschera i Göteborg, de räknar med att bli 1000 man starka, inte alls omöjligt, på 1:a maj i Falun var de 700. Parollen de ämnar gå under är “Krossa Demokratin!” Vänner, kamrater. Vi har en uppgift, tillsammans, genom ett gemensamt engagemang. Att stoppa Hydran. Hur? Hur? Genom att engagera dig, gå med i antirasistiska föreningar som t.ex. Tillsammansskapet, säg emot rasister var de än yttrar sig. I fikarummet, i affären, på släktträffen, på sociala medier.

Gör dem aldrig rumsrena. OCH kom till Göteborg den 30de september. Visa att vi inte tolererar nazister på våra gator.

Vänner, kamrater, Medborgare. Kampen Fortsätter!

 

Öppet brev till moderate riksdagsmannen Hanif Bali.

Hej Hanif,
jag skriver till dig med anledning av din lätt bisarra tolkning av mitt tweetinlägg  från mars 2016.

Jag vet att jag redan tidigare förklarat hur jag tänkte. Jag är fullt medveten om att min förmåga att tänka snabbt, se mönster och helheter gör det lite svårt för alla att hänga med.
Du ska ju vara rätt smart, har jag hört, så du förstod med största säkerhet att jag på intet sätt relativiserade det bestialiska i könsstympning av flickor.
Jag är övertygad om att du förstår att inlägget bland annat var riktat mot bruket av könsstympning.

Då dina följare och mina belackare inte är lika smarta som du, så ska jag försöka förklara för hundrafyrtiofjärde gången.

Jag läste alltså en artikel som handlar om intimkirurgi https://www.sydsvenskan.se/2016-10-26/forminska-blygdlappar–hjalp-for-kvinnor-eller-lagbrott (Inte denna länkade dock)
Det slog mig hur otroligt galet det är att kvinnokroppen aldrig duger.
Från tidernas begynnelse har kvinnokroppen varit föremål för olika “ideal”, modeströmningar m.m. Tittar man närmare på dessa så ser man snart ett mönster.
Det handlar alltid om att begränsa kvinnor rörlighet och möjlighet att vara fria.
Allt från arsenikpuder, lotusfötter, korsetter till kyskhetsbälten.
När man stympar flickors könsorgan så utsätter man dem inte bara för rent fysiskt övergrepp, man orsakar även livslångt lidande, både fysiskt och psykiskt. Patriarkatets allra värsta sätt att kontrollera den kvinnliga sexualiteten.
I detta är vi alla ense, hoppas jag.
Vi har kommit långt på den feministiska resan. Ingen snör längre små fötter så att den vuxna kvinnan inte kan gå mer än nån meter.
Vi opererar inte längre bort våra revben för att snöra in oss i korsetter så hårt att vi tuppar av vid minsta fysiska ansträngning.
Däremot sprutar vi in gift både här och var i våra kroppar, lägger oss under kniven för att få större bröst, större rumpor, större läppar, färre rynkor.
Ett evigt tuktande och omformande av kvinnokroppen.

Jag blev faktiskt chockad när jag läste att vuxna kvinnor låter operera sina könsorgan för att “duga” som kvinnor.
Varför?
Vem/Vilka har fått kvinnor att riskera sin hälsa, sin sexuella njutningsförmåga? Fått dem att tro att de inte duger?
Man hävdar individens rätt, visst om man vill skära örat av sig som den värsta van Gogh så får man.
Men varför?
Jo för att patriarkatet sätter reglerna för kvinnokroppen.

Längst ut på skalan har vi å ena sidan könsstympade flickor, längst ut på andra sidan av skalan vuxna kvinnor som lägger sina könsorgan helt frivilligt under kniven.
Om man inte ser hur detta hör ihop så beklagar jag samtiden.

Jag kan inte ge en mer utförlig förklaring till mitt tweet.
Nästa gång du inte hänger med mina snabba tankegångar, Hanif, så får du gärna fråga mig.
Dock är jag helt övertygad om att du visst förstod. Att du egentligen bara ville trycka till den där besvärliga kvinnan, Loan Sundman. Skicka ett litet drev på mig och samtidigt ta en massa billiga politiska poäng.

Du borde verkligen ha fattat att det inte skulle fungera.

I’m a willow. You can bend me but never break me. Before you know it, I’ll snap right back in your face.

Med vänlig hälsning
Loan Sundman