Idag är jag #Stoltstockholmare

Befann mig på Fridhemsplan vid tiden för terrordådet.
Det som först gjorde mig uppmärksam på att något hänt var alla polisfordon som for ut från polisens garage med blåljus och sirener.
Tänkte först “Bankrån”.

Sprang på en gammal kompis utanför t-banan, ett kärt återseende, vi pratar om våra barn o hennes barnbarn.
En kvinna kommer ut från T-banan. Hon är upprörd, pratar om terrordåd på Drottninggatan, säger att vi inte får ta tunnelbanan.
Min vän och jag sliter upp våra mobiler. Jag har sju missade samtal från min dotter.
Ringer henne och får en livrädd röst i öronen:
“Var ÄR du???”
“På Fridhemsplan”
Hon blir lugn och jag skiljs från min kompis, hon skulle hämta barnbarn på förskolan.
Jag ringer mina söner, de är hemma i orten och kräver att jag ska skynda mig hem.
 
Ja, just det…hur tusan tar jag mig hem nu när t-banan är avstängd?
Buss till Karolinska. Precis när den överfulla bussen lämnar Fridhemsplan får en medpassagerare hör via sin mobil att det ska ha varit skottlossning vid Fridhemsplan.
Detta var inte sant, bara ett rykte.
Vi önskar varandra försiktighet och trygghet när hen går av.
Bussbyte vid Karolinska.
Bussen knökfull och trafiken kryper fram p.g.a. bilköer.
Människorna på bussen är lugna, flera talar med anhöriga i telefon, talar om var de är. I trygghet på en buss ut från stan.
Sonen ringer och frågar hur långt jag kommit.
“Skynda dig hem mamma!”
 
Byter buss i Solna Centrum, till en ännu knökfullare buss. Två barnvagnar också. Vi kryper fram långsamt, det är varmt och obekvämt. Men folk ler och är vänliga mot varandra. Vi småpratar.
Jag har dottern i mobilen, hon vill inte att jag lägger på, är orolig.
Jag lugnar henne och säger:
“Älskling jag är i orten, det är lugnt.”
Det ena barnet i barnvagn börjar kinka och alla vuxna runt omkring sätter igång att roa o skoja med barnet. Hålla det vid gott humör.
Mina medpassagerare är av alla former och kulörer, flera olika språk talas, men på denna buss, på denna resa så är vi alla medmänniskor, Stockholmare.
Varje gång nån går av så följs den av lyckönskningar om en god kväll.
Det tog mig två och en halv timme att ta mig från Fridhemsplan och hem.
Normalt sett så hade en sådan resa gjort både mig och medpassagerarna griniga och sura, men inte igår.
Vi var ett under av trevlighet och värme.
 
Väl hemma kramade jag mina söner, satt mig ner och kunde ta del av alla nyheterna.
Då kom alla känslorna på en och samma gång.
Rädsla, chock, sorg, förtvivlan. Tankarna gick till offren och deras anhöriga, till de som var på plats. Paniken de måste ha känt.
Sedan sakta, sakta så fylls jag av ömhet och stolthet när jag ser hur Stockholmarna ställer upp för varandra, erbjudet skjuts till främlingar. Öppnar sina hem för strandsatta, bjuder på mat och fika.
Värnar om varandra. Myntar ordet Främlingskärlek.
Detta är Stockholms innersta styrka, vi viker inte ner oss för nåt.
Idag är jag #Stoltstockholmare.

Bland träsktroll, Zombies och rasister.

Jag har tydligen varit medlem i en sluten Facebookgrupp ett tag. Har inte orkat ta till mig när skit dykt upp i mitt flöde på facebook. Men i fredags gick jag in.
Eftersom jag är den provocerande jävel jag är så kastade jag in en brandfackla.

Här följer skärmdumpar på inlägget och kommentarerna.
Jag triggervarnar känsliga personer.
Jag har inte maskat några namn eftersom jag tycker att folk faktiskt får stå för sina åsikter och kommentarer.
Betänk också att detta är en bråkdel av vad som yttras i den här gruppen.

Jag ger er Facebookgruppen Folkets Sverige

Jag vet inte hur ni tänker, men det här synsättet hos vanliga svenska män och kvinnor får i alla fall mig att misströsta om mänskligheten.

En liten redogörelse över fascism/nationalism/nazism

Detta är ett grupparbete som skrevs på kursen Insikter av mig och min grupp.

Ideologi Fascism-Nationalism
Hur uppstod ideologin?
I ett Europa i ruiner efter första världskriget föddes tankarna om andra styrelseskick. 1919 grundade journalisten Benito Mussolini den första fascistiska kamporganisationen. Gruppen utgjordes av krigsveteraner. 1921 ombildades gruppen till ett politiskt parti; Partito Natzionale Facista.
Mussolini var ursprungligen socialist, fascismen hämtade inspiration från den syndikalistiska tanken om att samhället ska styras genom fackföreningar men fascismen förespråkar statsmakt istället för kollektiv makt. En stark polismakt med “ordning och reda” på bekostnad av demokrati och frihet.

I Tyskland växer under efterkrigstiden Nazismen fram genom Adolf Hitler. 1919 bildades Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Nazismen delar mycket med fascismen, men skiljer sig genom att nazismen vilar på antisemitism och idén om “blod och ras”.
I nazismen tar detta sig uttryck genom vurmade för den rena ariska rasen och romantisering av asatrons Gudar.
Samtidigt i Spanien så upplevde traditionellt konservativa element sig hotade av tanken på en kommunistisk diktatur genom styrande vänsterregim. Detta ledde till ett miltäruppror som blev Spanska inbördeskriget och ledde Francisco Franco till makten.
Franco hade samma ideologi som Mussolini och Hitler.

Skillnaden mellan dessa tre är att Mussolini och Hitler kom till makten genom demokratiska val, medan Franco tog makten genom militärkupp.
Ideologin och dess konsekvenser
Att vara människa i nationalstaten innebär bland annat varje ledare ska ha makt neråt, och ansvar uppåt. Eliten ska styra. Människan ska styras och vara följsam. individen har ingen betydelse, nationen väl går före allt.

En medborgare ska vara ren, och foglig. En kugge i maskineriet. En medborgare måste vara renrasig, rent blod, dom ska ej beblanda sig med människor från andra etniska tillhörigheter.
Men i nazismen som är antisemitisk skall de orena raserna utrotas – Den slutgiltiga lösning.
I den fascistiska staten undertrycks inte individen utan multipliceras i stället, precis som en soldat i ett regemente inte försvagas utan förmeras genom antalet kamrater.Den fascistiska staten organiserar nationen men lämnar tillräckligt utrymme åt individerna.

Den har begränsat onödiga eller skadliga friheter och har bevarat de väsentliga.Det kan inte vara individen som avgör sådana frågor utan endast staten.
Varje medborgares främsta plikt är att arbeta andligt eller kroppsligt. Den enskildes verksamhet får inte strida mot det allmännas intresse utan måste bedrivas inom det helas ram och till allas nytta.
Ett avskaffat skattesystem för inkomsttagare. Pengar ska komma att betalas in till staten igenom att alla företag ska dela med sig av sin vinst. Därigenom så vill dom med sin ideologi att alla företag ska vara statligt ägda.
En solidarisk människa är en farlig människa inom den nationalistiska rörelsen. Solidaritet visas endast emot ledaren och nationen.
Rättvisa inom nationalismen är att, gör det du blir tillsagd och är lojal emot din ledare och ditt land, så har du möjligheter till ett gott liv. Går du emot ideologin så blir du bestraffad enligt den rättvisa som fastställt.
Friheten inom nationalismen existerar inte på grund av att den personliga friheten hotar nationen. Du ska inte ta egna beslut, eller ha egna tankar.
Demokrati ska vara icke-existerande inom nationalismen då den bygger på gemensam styrka. Fascismen bekämpar hela det demokratiska idékomplexet och avisar både dess teoretiska premisser och de praktiska tillämpningarna.
Jämlikhet existerar inte då ideologin bygger på människors olika värde och ojämlikhet. “Ta en mobbad, för att sedan göra denne till mobbare.”
Män och kvinnor är inte lika mycket värda, dom är värda olika, men även en kvinna kan ha ett högt värde, utifrån att hon är en bra hustru, mor och avelskvinna.
Fackföreningar är något som inte existerar, eller behövs, då deras ideologi byggs på ett enda parti, en stat.
En stark stat, alla tänker som ledaren vill, ingen demokrati, inget eget tänkande. Rätt människor på rätt plats, polis, rättsväsende, skolor, all infrastruktur ska styras av statens folk med samma tänk och tyckande. Man ska utföra dom arbeten som behövs. Alla onödiga yrken ska gallras ut. Endast det som staten godkänner ska existera. Privatlivet ska va strikt med minimal frihet, du gör som du blir tillsagd.

Ibland är slumpen givande. Samma dag som vi skrev detta så la Nordfront ut en krönika skriven av en ny medlem, Leif Eriksson (gissar att det är en pseudonym) som bekräftar det vi skrev.
Citat följer:

“När mainstream-media rapporterar om nationalsocialistiska gruppers aktiviteter, som till exempel om demonstrationen den 12 november, så beskriver de nästan alltid dessa som antingen ”högerextrema”, ”högerpopulister” eller ”reaktionära”. Ingenting kan vara mer fel och det visar egentligen bara på etablissemangets totala okunskap, historielöshet och behov av att chikanera alla som inte rättar in sig i det politiskt korrekta ledet.

Sanningen är tvärtom att nationalsocialismen är en oerhört progressiv, revolutionär och modern världsåskådning. Det är en ideologi som står helt utanför den sedan länge oanvändbara höger-vänsterskalan, som delar in alla människor i socioekonomiska klasser och som är en kvarleva från såväl ståndssamhället som det marxistiska påhittade klassamhället. Nationalsocialismen står för nationellt medvetande och folkgemenskap i enlighet med naturens lagar, i motsats till destruktiv globalism. Nationalsocialismen står för socialt ansvar och omsorg om de utsatta och behövande, i motsats till utslagning och profit för privat vinning.

Ett påfallande bevis för nationalsocialismens progressivitet är att studera hur den praktiserades med NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiter Partei) vid makten i Tyskland på 30- och 40-talen. Partiet såg människors möjlighet till arbete som en viktig faktor för samhällsbygget och folkets välfärd. Under den tidigare parlamentarisk-demokratiska Weimarrepubliken hade arbetslösheten fram till början av 1933 stigit till 19 %. Efter sex år med offensivt nationalsocialistiskt styre hade den 1939 i stort sett utplånats och låg på 0,4 %.

Ett annat exempel: Redan 1933 inrättade regimen ett antal naturreservat och införde en modern djurskyddslagstiftning som reglerade sådant som djurtransporter, regler för jakt och fiske, förbud mot djurförsök och att djur användes på cirkus m.m. Det finns få länder idag ens i västvärlden som har kommit så långt i skyddande lagstiftning för djur och natur.

Vidare infördes kort efter NSDAP:s maktövertagande hyresregleringar, barnbidrag och sjukförsäkringar, och pensionerna höjdes kraftigt. Lagstadgad semester för alla arbetare infördes, kollektivfabriken i städerna byggdes ut och många av privilegierna för de ”högre klasserna” i samhället avskaffades (Liljegren; Adolf Hitler, s. 338-339). Inget av dessa exempel på åtgärder kan kallas för högerpolitik eller konservatism. Istället visar de på en livsbejakande, ivrig progressivitet som inte kan vänta på att samhället förändras av sig självt, utan som tar makten och använder den till att forma samhället och tvinga utvecklingen i den riktning man har stakat ut.

NSDAP var motståndare till den monopolkapitalistiska makten över medborgarna. I ett första maj-tal 1926 sa Adolf Hitler: ”Vi är motståndare till dagens kapitalistiska ekonomiska system med dess exploatering av de ekonomiskt svaga, med dess orättvisa löner, med dess otillständiga värdering av en människa utifrån rikedom och ägodelar istället för plikt och prestation, och vi är fast beslutna att förstöra detta system till varje pris” (Toland; Adolf Hitler, s. 224-225). Sannerligen en retorik som hade fått både moderater och Svenskt Näringsliv att sätta cocktailen i halsen!

En annan radikal aspekt hos den nationalsocialistiska rörelsen var att den, till skillnad från de fascistiska rörelserna i Italien och Spanien, inte ville ha några band till den katolska kyrkan eller monarkin. Även om det rådde religionsfrihet i det nationalsocialistiska Tyskland så var många av de ledande ideologerna öppet kritiska mot den organiserade kristendomen och framhöll istället en socialdarwinistisk värdegrund med naturen som lag och högre makt.

Och samma synsätt gäller i minst lika hög grad idag, år 2016. Vi nationalsocialister vägrar att låta oss kallas högerextrema. Vi är inga tillbakablickande, utvecklingsfientliga konservativa, och inte heller några reaktionära bevarare av stånds- eller klassamhället. Vi blickar framåt och kämpar för ett radikalt, modernt samhällssystem som präglas av socialt ansvar för alla medlemmar av folkgemenskapen, parallellt med utveckling och innovation till samhällets bästa, ett folkhem med fri tillgång till skola, vård och omsorg, där viktiga samhällsfunktioner, infrastruktur och banker ägs och kontrolleras av staten, där skyddet av djur och natur bygger på etik och långsiktig omsorg, en stat med en kompromisslös nolltolerans mot övergrepp och kriminalitet, och med ett starkt yttre försvar av folkgemenskapen. Vi önskar inga konflikter utan erkänner andra folkgruppers rättigheter att leva och utvecklas inom sina territoriella områden.

För att kunna uppnå det nationalsocialistiska samhället måste det nuvarande marionettliknande parlamentarisk-demokratiska systemet med dess egentliga härskare i form av internationell storfinans, överstatliga konglomerat och lögnaktiga medier avskaffas. Det är i det avseendet vi kallar oss revolutionärer – det krävs mer än putsning och renovering av det gamla demokratiska folkhemmet, det måste istället totalt rivas ner för att ge plats åt ett nytt, sunt samhällsbygge. Det är inga ”högerextremister” som kommer att bygga det samhället. Det är modiga och stolta män och kvinnor som redan nu säger nej till mångkultur och lakejstyre, och som offrar sin egen bekvämlighet i kampen för sina barns och barnbarns framtid. Är du en av dem?

/Leif Eriksson”

Mitt enskilda arbete i Arbetarrörelsens historia. Ådalen 31

Ådalen 31 – Folkets spegelskärvor bländar maktens ögon.
Av: Loan Sundman

adalen-31

Det tidiga 1900-talet präglades av oroligheter och konflikter i Sverige.
Ett växande missnöje mot makten och kapitalet förenade den svenska arbetarklassen.
Med matransoneringar, lönesänkningar och hungerkravaller så började arbetarna kräva rätt och rättvisa.

Strejker bröt ut både här och där, arbetsgivarna ägnade sig åt rena provokationer genom att besvara strejker med att stoppa in strejkbrytare.
Under våren 1931 gick arbetarna vid Marmaverken i Hälsingland ut i strejk då företaget vill genomföra lönesänkningar. Pappersarbetare i Ådalen gick ut i sympatistrejk.
Företaget svarade med att skicka in strejkbrytare. Den 13 maj 1931 anlände ett 60-tal strejkbrytare till Ådalen. De skulle användas för att lasta pappersmassa, som arbetarna hade satt i blockad.

Samma dag stormade ca. 500 arbetare strejkbrytarnas båt. Fångade in fyra av dem, tog dem till Kramfors, avkrävde dem löfte att försvinna från Ådalen, sedan lämnades de över till polisen.
Företagen drog ingalunda tillbaka sina strejkbrytare utan begärde in militären för att skydda dem.

Då företagen vägrade att dra tillbaka strejkbrytarna och kallade in militären, så växte vreden. Alla fackligt organiserade arbetare i Ådalen kallades till ett möte. Man bestämde sig för att utlysa generalstrejk för att tvinga företagen att dra tillbaka strejkbrytarna.
Mötet blev så stort att man blev tvungen att hålla det utomhus.
Under mötet beslutade sig arbetarna för att gå och visa sitt missnöje för strejkbrytarna i deras förläggning i Lunde.

Det blev ett tåg med runt 4000 personer som gick till Lunde. I täten gick en musikkår och två fanor, en från den socialdemokratiska ungdomsklubben i Lunde och en från Pappersindustriarbetareförbundet.

När tåget närmade sig Lunde möttes de av en militär ryttarpatrull ledda av Kapten Mesterton. Han uppges ha ropat: “Halt i lagens namn, annars skjutes här skarpt!” Från tåget ropas ett svar: “Undan, vi har rätt att gå på kronans landsväg!”.
Då beordrar Kapten Mesterton eld.

Fem personer dödas vid skottsalvan. Fem skadas.

Mitt i paniken får den unge jazztrumpetaren Tore Andersson, som gick i demonstrationståget, upp sin trumpet och blåser eld upphör.
Soldaterna hörsammar orden och eldgivningen upphör direkt. Tore räddade med sitt tilltag många liv. Hur han kom på att blåsa eld upphör visste han inte riktigt själv, när han i efterhand fick frågan.
Elsa som var liten flicka vid händelse berättar många år senare:
– Sedan hörde min syster hur den där trumpetaren Tore, Tore Andersson, blåste sitt eld upphör. Han stod på vår trapp och blåste!

Alla arbetare som dödades den 14 maj 1931 var unga, och alla var politiskt organiserade, Erik Bergström och Ernst Nygren i SKP, Eira Söderberg i SKU, Sture Larsson i SAC, Viktor Eriksson i SAP. De var alla kommunister, syndikalister, socialdemokrater, arbetare och kamrater. Men till skillnad från de fyra männen så minns vi Eira Söderberg som den unga flickan som passivt stod vid sidan om och bara råkade ha oturen att komma i vägen för en rikoschett.

Den bilden är inte sann, Eira var från en glödande kommunistisk familj på Svanö. Eira har ibland tilldelats själva oskuldsfullhetens roll i detta drama, en vit ängel och symbol för dem som mot sin vilja drogs in i dramat. Men hon var en medveten och röd ängel.
Eira passar som röd ängel inte in i bilden av arbetarrörelsen, där arbetaren alltid är en man.
Så Eira Söderberg förminskas av historieskrivarna till att endast vara “en ung flicka”.
Inte ens i döden får hon vara annat än en bakgrundsgestalt.
Hon vilar tillsammans med sina kamrater Erik Bergström, Viktor Eriksson och Evert Nygren på Gudmundrå kyrkogård i Kramfors. Sture Larsson är begravd i sin hemkommun Västervik.
På själva graven finns en platta med Erik Blombergs dikt om de stupade i Ådalen:
“Här vilaren svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.”
Honom.

Skotten i Ådalen blev en nationell angelägenhet. I högerpressen utmålades ”massan” som ansvarig. Den ansågs ha styrts av våldsbenägna Röd front-kommunister.
I Svenska Dagbladet kunde man dagen efter läsa:

“Under de senaste dygnen ha på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde, underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas demonstrationståg – allt medan polisen maktlös stod och tittade på.”

adalenitidningen

De rättsliga påföljderna visar med övertydlighet hur makten såg på mördandet av arbetare. Kapten Mesterton fick åtta dagars obevakad husarrest och löjtnant Beckman som skjutit skarpt fick tio. Demonstrationsledaren Axel Nordström dömdes till två och ett halvt års fängelse, kommunistiska partiets ordförande Sven Lasse Linderot fick åtta månader. Publicister dömdes till fängelse och böter.
Detta ledde till massdemonstrationer, i Stockholm samlade en demonstration på mellan 100000 och 150000 deltagare – troligen den största hittills – som krävde “mördarregeringens” avgång.
Den liberala statsministern C G Ekman hade ju vägrat försöka övertala Svenska Arbetsgivareföreningens vd Hjalmar von Sydow att dra tillbaka strejkbrytarna.
De omedelbara förändringar i Sverige som följde efter dödsskjutningarna var att vi fick en statlig poliskår och förbud infördes mot att använda militär trupp i sociala konflikter under fredstid. Denna lag har sedan 2006 brutits upp då en ny lag infördes som tillåter militären att hjälpa polisen om Sverige hotas av en terroristattack.
Detta innebär i teorin att historian kan upprepa sig.

Inom Socialdemokratiska partiet ledde händelserna till splittring. Dåvarande partiledaren Per-Albin Hansson tog avstånd både från militärerna och demonstranterna, medan merparten av partiet sympatiserade med arbetarna. Per-Albin Hanssons falang gick segrande ur den striden, man kan säga att redan då började Socialdemokraternas resa mot mitten.

En annan följd blev regeringsskifte. Socialdemokraterna kom till makten och Per-Albin Hansson började bygga folkhemmet.
Svenska Arbetsgivarföreningen insåg att konflikt inte gagnar företagen och detta banade vägen för Saltsjöbadsavtalet.

Socialdemokraternas förhållande till Ådalen 31 är anmärkningsvärt. I decennier avstod socialdemokraterna nästan helt från att nämna Ådalen i sin historieskrivning. Syftet var att smeka näringslivet medhårs: vi är inga som romantiserar strejker, demonstrationer och utomparlamentariska aktioner – vi är att lita på. Men 1976 uppstod det ett brinnande behov av offerkofta. När den borgerliga trepartiregeringen erövrade makten tog socialdemokraterna plötsligt fram Ådalen som ett exempel på arbetarrörelsens blodiga offer i kampen för frihet och rättvisa, och man gjorde det genom att ignorera kommunisternas betydelse i “det röda Ådalen”.
Plötsligt så var varenda person i det fyratusen man starka tåget socialdemokrat.
Fyra av de skjutna var vänster, kommunister, men det undviker Socialdemokraterna att nämna numera.

I Bo Widebergs film Ådalen 31 finns en scen som utspelar sig dagen före dödsskjutningarna. En ung flicka ger sin sminkspegel till en man som bryter den itu och sedan riktar solstrålarna mot soldaterna. Folkets spegelskärvor bländar – lekfullt! – maktens ögon.
Idag behöver vi dessa spegelskärvor, inte för att blända soldater, men för att blända media som likt Svenska Dagbladet 1931 lägger ansvaret på de som protesterar mot makten istället för att se maktens övergrepp.

Under det här arbetet har jag hela tiden kommit att tänka på Göteborgskravallerna och ännu mer på Limhamn då polisen med berått mod red över människor, inte bara en gång utan tre gånger.
Hur det vinklades till att det var demonstranterna som gjort sig skyldiga till våldsamt upplopp och våld mot tjänstehäst.
Precis som i Ådalen så framstod polisen i den dominerande mediebilden inledningsvis som tvingade att med alla medel slå ner en pågående kravall. Inte förrän efter att granskande journalister och sociala medier hade kartlagt händelseförloppet stod det klart att motdemonstranterna nästan uteslutande brukat ickevåld.

Historien kan upprepa sig. Vi behöver skärvor för att lekfullt blända makten även idag.

limhamn-polis-hastar-750x420

Källor:
http://www.lo.se/start/om_oss/historisk_tillbakablick/adalen_1931

http://arbetetsmarknad.se/material/material-om-strejkbrytarna-i-adalen-1931/
http://www.svd.se/skotten-som-formade-sverige
http://www.dn.se/kultur-noje/adalen-11/
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/adalen-31-varfor-ar-eira-evigt-ung/
http://www.aftonbladet.se/kultur/article10820661.ab
http://www.adalen1931.se/skotten2.html
http://altid.se/varfor-hande-limhamn/

När cirkusen kom till stan – Pride Järva 2016

_DSC3352

Ibland händer det att jag via ett av mina jobb behöver bevaka händelser i staden.
Igår var en sådan dag.
Ok, jag bor närmast, alla är på semester, jag tar väl en promenad till Rinkeby med min kompis och våra kameror för att kolla in Avpixlats jippo aka Pride Järva.

Jag är där i god tid. Hänger på torget, köper cigg i tobaksaffären, pratar med en trevlig polis, fotar de illa klädda männen som riggar högtalaranläggningen. Som min kompis sa “Jag är inget modelejon, men man blandar inte randigt och rutigt”

Så kom de då, ca trettio pers, med regnbågflaggor och små plakat. En blandad skara, några morska med hakan högt och nån med huvtröja för att försöka vara “osynlig”.
Sjunnesson hälsar som alltid, Roger Sahlström glider runt, Maud Hemberg försökte undvika min kamera. Allt är som vanligt när Avpixlat leker.

_DSC3412
Jag fotar och svarar på frågor från Rinkebybor
“Vad är det här? Vilka är dessa?”
Samtalar med en man på uteserveringen på fiket, försöker förklara att det är ett gäng Sverigedemokrater som är ute efter att provocera fram en reaktion som kan bevisa att Rinkeby är farligt.
Oh ja, jättefarligt kommer vi fram till och flinar i samförstånd. Typ lika farligt som Grönköping.

 
_DSC1618

Jan Sjunnesson står där i sin säkerhetsväst och orerar om att människorna i den här stadsdelen kör egna lagar och hatar alla HBTQ-människor.
Rinkebyborna tittar och tänker mest att oj, lördagsunderhållning på en onsdag, kul. Ingen var upprörd, ingen bråkade.
Förutom en äldre (svensk) dam som var arg över att polisen hade spärrat av så att hon inte kom fram med sin cykel. Två poliser fick sig en rejäl avhyvling.
Det lilla så kallade Pridetåget drog vidare och Rinkebytorg hade knappt märkt dem.
Jag och min kompis passade på att handla i Matcenter, jag träffade en gammal vän som jag inte sett på flera år och allt var som en vanlig dag i Rinkeby.

Senare så lyssnar jag på något som skulle ha varit ett panelsamtal, men snarare blev en debatt, på Kulturhuset.
Ämnet var: “Vem står för hotet?”
I panelen satt Azam Qarai – Kvinnors Nätverk,Frida Sandegård – Förbundsordförande RFSL,Nathan Hammelberg – kommunikatör, skribent, aktivist, Robert Hannah – riksdagsledamot Liberalerna, en representan från polisens hatgrupp och min vän Carolina Farraj – hbtq-aktivist.

Plötsligt blir det uppenbart att det finns människor som svalt Avpixlats syn på förorten.
Azam Qarai drar till med att Pride Järva har haft poliseskort. Robert Hanna avbryter Carolina Farrajs uttalande om att det är högerextrema som är HBTQ-fientliga med att han har minsann blivit jagad av vänsterextremister.
Azam Qarai hävdar bestämt att HBTQ-fientlighet inte fanns i Sverige för 20 till 30 år sedan och jag kände att denna människa är inte sann.

På nittiotalet ägnade sig extremhögern med att “knacka bög”, homosexuella var “fritt villebråd” och tvingades leva under konstant hot och gör så idag. Pride har attackerat av högerextremister flera gånger.
Under detta års Pride så patrullerar Soldiers of Odin utanför olika gay-ställen i Stockholm. Nej det är inte för att trygga HBTQ-människor. det är för att högerextremister hatar HBTQ.

Summering;
Avpixlatgänget vill peka ut förortens människor som HBTQ-fientliga samtidigt som det är just Avpixlat-människor som supportar högernationalister som Soldiers of Odin som inte skulle dra sig för att “Knacka bög”.

Houston we’ve got a problem!

Teatersällskapet Nordic International Slave Trade Company uprätthåller våldtäktskulturen

I dessa tider då sexuella ofredanden mot kvinnor på bland annat festivaler har rönt stor uppmärksamhet, så kommer nyheten om en kvinna som blivit infångad på en vikingamarknad och “såld” som slav.

I början av juli besökte en kvinnlig ledsagare från ett LSS-boende, Vikingamarknaden som arrangerades på Fotevikens museum tillsammans med sina brukare.
Plötsligt blir hon övermannad bakifrån av fyra till fem män som kastade ett nät över hennes huvud. De fäster därefter en järnkrage runt hennes hals och släpar med henne till en “Auktionsplats”. På vägen dit kommenterar de högt hennes kroppsliga och praktiska förtjänster. Hon kedjas fast vid en påle för att efter ca 10 till 15 minuter “säljas” till en man i publiken.
Kvinnan protesterade hela tiden högt och tydligt mot behandlingen och var både kränkt och skärrad efteråt.
Hon var så pass upprörd att hon polisanmälde händelsen.
Sydsvenskan har tagit upp detta i två artiklar.
Det som slår mig är först Museidirektör Björn M Jakobsens uttalanden.
Han hävdar på största allvar att museet inte har något ansvar då det är en kringresande teatergrupp som har denna “slavsäljarföreställning” varje år.
Han säger till sydsvenskan:
“– Det är teater, en kul lek som har pågått i många år. Man fångar in en person som träl och säljer honom eller henne på torget. Publiken tycker det är kul. Alla är med på det.”
Nej. den här kvinnan var inte “med på det” hon protesterade. Hon sa NEJ!
Men enligt Jakobsson ingår ett nej i spelet.
Han säger: “– Ett nej hör väl också till spelet. Det är väl ingen som vill bli såld som slav.”
Sug lite på det uttalandet…hon sa nej, men det ingår i spelet.

vikingar

För att göra det hela värre så har teatergruppen uttalat sig:
– Det här är vår grej – att göra en bra show. Det är inte sexistiskt, bara en komisk spexgrej som vi alltid gör, säger Carl Mikael Bengtsson, en av grundarna.
Inte sexistisk? I nästa andetag säger han att de inriktar sig på kvinnor för att “Kvinnor är lite lättare att fånga in”.
Han har svårt att ta till sig kritiken och kallar det PK och hävdar att om man är lättkränkt så kan man stanna hemma.
Känns resonemanget igen?
En kvinna utsätts för ett kränkande fysiskt ofredande och hon får skylla sig själv. Hon ska förvänta sig att bli överfallen och förnedrad när hon besöker ett vikingamuseum.
Var är kvinnor fredade? Var kan vi gå utan att behöva vara totalt uppmärksamma?
Att Carl Mikael Bengtsson tar sig rätten att helt godtyckligt välja ut en kvinnlig besökare på ett museum och fånga in och “sälja” henne på en “slavmarknad” är inte på skoj.
Det är ett övergrepp.
Teatergruppen kan inte veta vad personen de ger sig på bär med sig i form av personliga trauman. De kan trigga igång ett PTSD som får den utsatta att totalt haverera.
På skoj? För att publiken tycker det är kul?
De unga män som tafsar och kränker festivaldeltagande flickor hävdar säkert också att det bara var på skoj, en kul grej liksom.
Nej, Carl Mikael Bengtsson, det är inte roligt.
Kan säga att om det hade varit jag, med mitt “bagage”, som hade blivit infångad, fått ett nät över huvudet, en järnkrage runt halsen så hade medlemmarna i din teatergrupp fått uppsöka sjukhus efteråt.
Du hade gjort oss alla olyckliga.

Det där med hat…

Nu när jag är ledig så vandrar mina tankar fritt och lite hur de vill.
Idag började jag fundera över det där med hat.
Ordet används i alla möjliga sammanhang, själv använder jag det gärna om de som slår splitt i vårt samhälle – Hatmånglarna eller som namn på dem som tydligen avskyr mig – Mina hatare.

De finns de som hävdar att jag hatar. De kunde inte ha mer fel.

Jag har hatat en enda människa i hela mitt liv. Den som förstörde min barndom och skadade mig så till dem mildra grad att mer än halva mitt vuxenliv gick till att försöka läka.
Jag hatade honom så intensivt att jag mådde fysiskt illa vid blotta tanken på honom, jag ville se honom lida, ville se honom dö och jag svor att jag skulle dansa i en röd klänning på hans grav.
Så mycket energi som gick åt helvete i mitt hat. Såret hölls ständigt öppet genom mitt hat.

Jag började läka när jag insåg att jag gav honom makt över mitt liv genom att hata honom.
Hur dumt är inte det liksom? Han led ju inte av mitt hat, jag var den som led av det.

Enligt Wikipedia är hat en passion, en passion som faktiskt har sin grund i dess motsats, kärlek.
Man kan inte hata någon man aldrig har älskat.

Jag hatar ingen numera, jag kan hata företeelser, handlingar, beteenden, ogärningar men inte personer.
Skulle inte drömma om att ge någon person så mycket makt över mig.

Jag kan ogilla personer, tycka illa om, tycka att vissa är svin och as, men hat är en passion jag inte unnar dem.

Jag är så fri från hat att jag inte ens bryr mig om de som hatar mig, jag ler bara och tänker att de ger mig makt över sina liv och känslor utan att jag ens behöver lyfta ett finger.
Kom ihåg också att hat grundar sig i kärlek, så egentligen älskar de mig…

När det gäller mannen som jag hatade. Jo jag fick se honom både lida och dö men jag har inte dansat i röd klänning på hans grav. Må han vila i frid.