Birrosyndromet

Eller hur offerkofta aldrig funkar vid damagecontrol

Vi människor är ofullkomliga varelser med förmåga att klanta till oss, göra fel och göra bort oss.

Innan internet var det inte speciellt anmärkningsvärt. Folk klantade sig hela tiden, man skämdes och bad om ursäkt och då det i stort sett bara var de närmaste vittnena som såg och hörde så var saken utagerad rätt snabbt.

Nu med internet så sprids våra klanterier vitt och brett.
Allt vi skriver på Twitter, Nätforum, Facebook sprids och delas, tolkas och bedöms av hur många människor som helst.
Våra ord tolkas av läsaren och kan missförstås, eller faktiskt uppfattas precis på det sätt som vi menar i den dunklaste vrån av vår själ.

Jag sticker inte under stol med att jag har trampat i klaveret otaliga gånger på nätet, stått där med hela foten i munnen efter att ha klantat till mig ordentligt.
Jag är människa, jag gör fel.
Då har jag några val; Jag kan försöka förklara vad jag egentligen menar eller ignorera kritiken helt (jodå, det händer att jag gör så när jag tycker att kritiken är obefogad) eller så kan jag ärligt be om ursäkt.

Om man nu råkar ha skrivit ett puckat tweet eller länkat och kommenterat något upprörande/provocerande så är det inte att be om ursäkt att säga:
“Jag tog bort tweetet/inlägget då folk verkade bli griniga. Ursäkta mig.”

En genuin och ärlig ursäkt betyder:
“Jag förstår att jag har gjort fel. Jag förstår vad jag gjorde fel. Jag ångrar mig. Jag kommer att försöka bättra mig.”

På senare tid så har jag sett några “Ursäkta mig!”-texter av folk som väldigt officiellt gjort bort sig och hamnat i strålkastarljuset.
När jag läser deras förklaringar och sk. repliker fylls munnen av offerkofteull.

För det första om du får en jävla massa kritik för något och en journalist ringer, tänk på vad du vill föra fram.
Om du vill framhärda i att du har rätt i vad du skrev/länkade så gör det.
Men kom inte med att du tog bort det för att folk tydligen blev griniga och inte förstod att du menade vad du skrev, fast inte på det sättet.
Bli sen inte kränkt för att journalisten faktiskt åteger dina ord.

Tänk på att det är helt irrelevant vad dina nära och kära tycker om dig.
Mina barn och vänner älskar mig, mina kollegor högaktar mig, mina medlemmar litar stenhårt på mig och min chef har förtroende för mig, det betyder inte att jag inte kan göra fel. Att jag är nån slags övermänniska (blev kallad det igår) som inte drattar på arslet efter att ha satt krokben för mig själv.
Det betyder bara att dessa människor är mer benägna att ta mitt parti än andra.

Kom sen för jösse namn inte med nån liten anekdot om hur bra och fint och ädelmodigt du handlat i en situation, som desutom inte har med saken att göra.
Att du har uppträtt exemplariskt i ett möte med någon, att du räddar katter ur trän, att du är en fantastisk föreläsare, feminstisk förkämpe eller en reinkarnation av moder Theresa är totalt oväsentligt om du precis har hoppat ner i en bildlig dyngpöl.

Så folk är arga på dig, de kritiserar, kanske hånar, kommenterar dig och din handling på ett både dömande och fördömande sätt.
Om de ger dig epitet som både du och dina närmaste vet inte stämmer så låt det räcka med att du och de vet vad som stämmer om dig.
Du behöver inte påtala för världen vad du vet om dig själv, ja din mor, dina barn, katten och grannens hund vet att du är hyvens, men just nu så tycker inte alla det för du kackade just i det blå skåpet.

Så…

Försök förklara
eller…
ignorera
eller..
be ärligt om ursäkt

Men sluta  tyck synd om dig själv offentligt! folke

 

 

Advertisements