Öppet brev till Eva Franchell, Aftonbladet

Jag fick en förfrågan av en arg och upprörd bekant inom polisen om jag kunde skriva något som svar på en ledare i Aftonbladet.
Jag reagerade själv på den när jag först läste den och har funderat på att bemöta den på något sätt, men har inte haft de rätta orden. Nu har jag fått ta del av en mailkonversation mellan Franchell och min bekanting. På hans begäran publicerar jag hans brev till henne, med citat från hennes svarsmail och avslutningsvis några personliga reflektioner från mig.

Hej Eva.

 Jag heter Mattias Wagnborg, och är en av de poliser som bland annat twittrat till dig efter din ledare i Aftonbladet. Jag är en stolt medlem av den grupp på Facebook som du i skrift refererar till såsom ful!
Som bakgrund så vill jag berätta att UMF skapades med en sak i fokus. Fokus skulle ligga på skillnader för arbetstagare beroende på vilken polismyndighet man i vårt avlånga land jobbade i. Det som slog oss innan gruppen skapades var att det var just stora skillnader mellan tex mitt län, Blekinge, och vårt grannlän, Skåne. För att kunna utbyta erfarenheter på det arbetsrättsliga planet skapades då denna grupp. Fram till för ett litet tag sedan var 1/4 av alla Sveriges poliser medlemmar i gruppen. Detta ser åtminstone jag som en styrka! Under den period som gruppen har funnits har mycket kritik mot polisen som organisation samt mot enskilda poliser framförts i media. Den kritiken kommer ofta, onyanserat, från förståsigpåare såsom journalister och andra så kallade experter. Detta har lett till att forumet har blivit en kran för att vädra missnöje samt en möjlighet till att kunna få nya synsätt på olika händelser.
Ibland har det förekommit rena personangrepp med icke så väl valt språk, vilket jag tycker är synd. Dock är det en promille av dessa medlemmar som uttryckt sig på sådant sätt. Detta gjorde Expressen stor nyhet på, vilken du i nämnda artikel hakar på. Min första fråga till dig är; har du inloggning till vårt stängda forum eftersom du dragit slutsatser i din ledare om att alla poliser i hela Sverige beter sig illa! Om inte, så har du baserat din ledare på information som spridits av en journalist, vilket du säkert borde veta inta alltid är en säker källa till kunskap. I alla fall lärs det på universitet och högskolor ut att tidningsartiklar absolut inte är en källa man kan använda sig av utan att vara källkritisk.
På detta svarar Eva:
“När det gäller Facebooksidan har jag givetvis inga inloggningsuppgifter.  Men de uppgifter som läckt ut gör mig orolig. Och då tänker jag inte på att någon kallar mig för “skit” som “luktar Illa”. Det som bekymrar mig är att ni verkar tycka att sådana kommentarer är helt ok. Varför får de annars ligga kvar?”
Integritet!? När tog du hänsyn till människors integritet? Aftonbladet vill sälja lösnummer, och din artikel visar bara på det faktum som jag trott hela tiden. När det passar så struntar du och dina kollegor i det som faktiskt är sanning och skriver och publicerar det som säljer. Just nu, eller alltid, så är det poliser som stor i fokus när det gäller detta. Min integritet trampade du på när du förklarade för svenska folket att jag kommer begå dataintrång så fort jag får chansen eftersom jag är medlem i en Facebook-grupp.
Eva:
“Som du säkert förstår är jag ledarskribent. Min uppgift är att ha åsikter. I min text kritiserar jag dock inga poliser. Jag kritiserar polisen, det vill säga myndigheten.
Du skriver om polisens så kallade “Rom-register”. Detta har kritiserats då det enligt uppgifter skall vara baserat efter etnicitet, snarare än efter hur brottsaktiva dessa människor är eller har varit. Om detta är baserat efter etnicitet, är jag den förste att skriva under på att det är fel. Men på samma sätt som du kritiserat polisen för att döma efter härkomst, så dömer ju du alla poliser på samma sätt. Eller har jag missuppfattat detta? Du har ju placerat mig i ett fack såsom tisslande och tasslande, ful och snart brottsling. Det lyckas du ju också få med att det finns många brottslingar till poliser som begår dataintrång. Många? Jag läser samma notiser som dig, och de flesta gånger detta händer så är det misstag, vilket i PAN föranleder varningar eller kanske på sin höjd löneavdrag. Detta innebär att det inte är att anse som tillräckligt allvarligt vid fällande dom. Annars hade dessa poliser självklart blivit avskilda från tjänsten.
Eva:
“Jag tycker inte att polisen eller militären ska ha rätt att tanka ner oskyldiga människors privatliv. Jag tycker att polisen (myndigheten) på senare tid dessutom visat brist på omdöme vilket gör myndigheten än mindre lämpad för att hantera en så stor mängd känsliga uppgifter. Till exempel innehöll romregistret uppgifter om barn och de kan per definition aldrig vara misstänkta för att ha begått brott.

Mark Klamberg är en riktigt intelligent människa och om jag hade varit dig så hade jag lyssnat mycket på honom, i alla avseenden! Det hade varit intressant att fått läsa om just själva lagstiftningen, som är knäckfrågan i hela den diskussionen. Men det är ju inte därför jag reagerar som jag gör på din text.
Detta är ett mail som jag skriver med anledning av din kommentar på Twitter, att du vill att vi ska skicka mail till dig. Jag hoppas verkligen att du svarar mig på de frågeställningar jag har och att det kan komma något konstruktivt ur den här händelsen.
Så här såg uppmaningen ut på Twitter :
evaf1
Jag har läst dig tidigare och haft respekt för dig som person och för det du skriver. Frågan jag ställer mig är om du kan bidra till att bygga upp den respekten igen!? Jag hoppas verkligen det…
Evas slutreplik:
“Jag undrar också varför ni framför allt verkar reta upp er på kvinnor. Det gör mig verkligt bekymrad. Varför hamnar inte mina manliga kolleger som skrivit mycket mer om polisen på er Facebooksida?

 Jag tar gärna kritik. Men då ska den vara saklig.
Mattias Wagnborg

Ingripandepolis, Blekinge län

Mattias kände inte att svaret var tillfredsställande så han skriver ännu ett mail….

Men Eva, reaktionerna du fått har ju inte med själva ämnet avlyssning att göra. De flesta poliserna kommer aldrig i närheten av att befatta sig med detta materialet. Gör dem det så är det efter beslut av åklagare. Om jag nu ska blanda mig i så är det i så fall lagstiftningen som måste struktureras upp, då den är förlegad och inte uppdaterad efter dagens teknik. Nog om det…

Du kritiserade enskilda polisers engagemang i en grupp på Facebook, som inte modererades vid tillfället. Det görs nu då vi vill ha kvar gruppen och inte litar på alla som är medlemmar där. Det var ju inte så att “vi” lät det står kvar. Det var ju enskilda medlemmars syn på saker som hände i Sverige och i världen. “Vi” hade ju ingen rätt att ta bort eller lägga till för den delen heller. Nu finns den möjligheten.
Du försöker dessutom skifta fokus till att detta skulle vara något kvinnligt/manligt. Om jag läser något som jag tycker är felaktigt så reagerar jag på det, inte på person. Det är inte så att poliser tycker sämre om kvinnor. Du behöver absolut inte “bekymra” dig över det.
Men jag förstår att du inte vill eller kan se dina egna brister. En pudel hade suttit på sin plats eftersom dina liknelser med REVA, Rom eller UMF inte hörde hemma i en debattartikel/ledare som handlar om avlyssning. Din överskrift; “Därför går det inte att lita på polisen”. Du kritiserar visst enskilda poliser, allt annat är lögn!
Hoppades på ett nyanserat svar med lite eftertanke, men fick tyvärr inte detta.
Evas svar på detta måste helt enkelt återges i sin helhet…
Hej Mattias

Mina synpunkter på UMF har redovisats i Aktuellt, Rapport, TV4 Nyheterna, Aftonbladet och Expressen, så de lär inte vara några nyheter.
Om du har journalister som vill skriva om mig är de välkomna att ringa till mig på Aftonbladets växelnummer 08-725 20 00.
Ännu enklare är det givetvis om kontakterna går via polisens informationsavdelning. Den är ju till för sådant.
Vänliga hälsningar
Eva Franchell
Outch!
Nu till min privata reflektion.
Jag delar Mattias uppfattning att ledaren var rent förolämpande skriven. I ingressen blandar Eva romregister, Reva, Facebookgruppen (den stängda, privata) och ifrågasätter polisens pålitlighet.
De allra flesta slöläsare brukar aldrig komma längre än till rubrik och ingress, det är jag övertygad om att Eva mycket medveten om. Så att texten egentligen handlar om, den av SÄPO önskade, signalspaningen faller helt i skymundan.
Istället får Eva på ett effektivt sätt in budskapet om att polisen i största allmänhet är ena opålitliga, oansvariga misfits.
Jag tror att detta var ett medvetet drag, hon har ett litet horn i sidan till polisen. Det kan man ju ha, men i rättvisans namn så bör man också stå för de uppenbara vinklingar man gör.
Att som ledarskribent på en av våra största tidningar förnärmat vägra ta till sig kritik eller ens försöka förstå vad någon i den utpekade gruppen försöker säga är för mig ett tecken på prestigartad feghet.
Om Eva faktiskt förstår att många enskilda UMF:are kände sig påhoppade och om hon kanske själv tycker att det blev olyckligt vinklat så vore det väldigt lätt för henne att säga: Sorry, det blev tokigt…
Annars så är det bara att dra slutsatsen; Eva Franchell gillar inte poliser.
Ett litet pytteråd från mig till Eva – Läs vad du själv skriver:
evaf2
Advertisements

Inte fan drog jag tillbaks anmälan!

Idag är det tydligen internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor. Det första som upprörde var att TV benämnde dagen “Internationella dagen mot kvinnovåld”
Kvinnovåld? Det ger associationer till kvinnor som springer runt på stan och klubbar ner män med järnrör. 
TV har dessbättre ändrat formuleringen under dagen. Tack, det uppskattar jag.

Under dagen har jag sett inslaget från Svt där Magnus Lindgren, generalsekreterare för Tryggare Sverige kritiserar hur polisen prioriterar våld mot kvinnor.
Generellt över hela landet så är det bara två av tio anmälningar som klaras upp.
Länspolismästaren i Stockholm, Ulf Johansson, har en förklaring:

– En anledning till att det kan vara svårare i Stockholm är att vi har många fler anmälda brott i förhållande till folkmängden än vad man har i andra län. Det gör att det blir en viss komplexitet i frågorna.

Låter väl lite halvt rimligt men sen så läser jag kommissarie Christina Hallins förklaring varför så få misshandelsbrott mot kvinnor klaras upp i Örebro, hon tror att ett problem ligger i att många kvinnor återtar sin brottsanmälan dagen efter.

– Dagen efter så kan det vara så att de inte vill göra en anmälan för mannen är snäll i vanliga fall och att det var något speciellt igår.

Schlabang! Det är alltså den misshandlade kvinnans “fel” att brottet inte klaras upp!

Låt mig berätta min historia som motvikt till Hallins uttalande.
Först en kort bakgrund. Jag är lillasyster till två bröder, jag fick rätt fett med stryk av dem som barn. Min ena bror brukade säga: Hon ska härdas. Jo jag blev härdad och bestämde tidigt att ingen man skulle någonsin bära hand på mig.  Det gjorde ingen heller, tills en tidig morgon då mitt yngsta barn var knappt ett år gammalt. Hans pappa kom hem på fyllan, själv hade jag haft grannen och en tjejkompis över på middag. Min väninna sov över i min dotters rum.
Det första han gjorde var att kliva in vårt sovrum för att kolla om grannen låg i vår säng. Sorry, ingen granne, bara två små barn.
Naturligtvis började vi gräla. Komma hem full från krogen och anklaga mig för otrohet? Dra åt helvete!

Kom ihåg nu, jag är stor, stark och totalt orädd – för ingen jävel slår mig.
Litet misstag…
Plötsligt har han tagit stryptag på mig och några sekunder senare vräker han med all sin kraft ner mig rakt in sonens barnstol. Eftersom han hade släppt greppet om mig så flyr jag. Ni anar inte hur fort man kan ta sig fram på alla fyra. Jag far in i dotterns rum och försöker förtvivlat väcka väninnan. Han står i dörren till rummet och jag är räddare än jag någonsin varit i hela mitt liv.
Bebisen börjar skrika i vårt sovrum så han går dit. Då drar jag ut ur lägenheten. Inom mig vet jag att han inte kommer göra barnen illa. Det var mig han ville skada.

Upp två trappor och bankar på grannens dörr.
Snälla ring polisen! Vi måste ringa polisen, X har flippat ur.
Grannen försöker lugna och föreslår att han ska gå ner och prata med X.
Då hörs ett brak nerifrån min lägenhet. Grannen ringer polisen på en gång.
De kommer rätt snabbt och följer mig ner till lägenheten, X öppnar med bebisen i famn. Han är lugn, min väninna har dragit och tagit med sig min dotter hem till sig och smågrabbarna är lugna.
Polisen frågar om jag vill göra en anmälan, där, stående framför mannen som precis har brukat våld emot mig, som håller min bebis i famn. Jag är i total chock och säger nog nåt om att inte just nu tack.

Polisen bedömer tydligen läget som lugnt och lämnar oss. X ger mig bebisen, går in och sätter sig på sängkanten. Jag kollar runt i förödelsen, vårt köksbord ligger i kaffevedsflisor.
Jag står alldeles stilla och stirrar på X där han sitter halvhängande på sängen. Stirrar på hans rygg och aldrig i livet har jag velat döda en människa så hett, varken förr eller senare. Efter en stund slocknar han på sängen.
Jag klär på mina pojkar, får med mig några blöjor och lite mat sen så tar jag mina barn och går.

Dagen efter får jag hjälp av vänner att ta mig till sjukhus, får mina skador både omskötta och dokumenterade, sprucket revben och blånader på halsen, sen gör jag en polisanmälan.
Framåt eftermiddagen har X vaknat och insett att jag är borta, han får tag i mig via telefon men jag vägrar att prata med honom. Däremot pratar jag med hans syster som tycker att jag ska komma hem och be honom om förlåtelse.
Alltså, hon tyckte verkligen att JAG skulle be HONOM om förlåtelse! För att jag hade gjort honom så arg att han slog mig.

På eftermiddagen begär jag poliseskort till lägenheten för att hämta kläder och saker till mig och barnen därefter bosätter vi oss tillfälligt hos min mor.
Ca. 5 dagar senare har han flyttat ut ur min lägenhet. Lilla problemet var att han tog hela möbelmanget med sig. Han hade varit snäll (hans ord) och låtit barnens rum stå orörda.
Tror att det var enda gången i det hela som jag verkligen skrämde barnen, jag avgrundsvrålade rakt ut stående i mitt helt tomma vardagsrum.

Så hur gick det med polisanmälan?
Jag var självklart på förhör, fick veta att han lämnat in en motanmälan, enligt honom hade jag fått in ett slag i ansiktet på honom. Polisen frågade några gånger om jag ville dra tillbaks anmälan.
Aldrig! Ok jag kanske inte ville se honom i fängelse, men inte en chans i helvete att jag skulle dra tillbaks nån anmälan.

Utredningen lades ner i alla fall. Brott kunde inte styrkas. Trots polis tillkallad på plats, trots dokumenterade skador.
Men nä hä, brott kunde inte styrkas.

Jag inser till fullo att alla kvinnor inte är som jag, det finns många som skulle lyssnat på hans syster och gått hem och bett om förlåtelse.
De finns många som inte har vänner som hjälper till sjukhus och polis.
Det finns många som inte har en mamma som kan ta emot dem och deras barn.
Det finns många som inte står ensamma på lägenhetskontraktet eller som ensam ägare.
Många som inte har vänner som stöttar, hjälper till med tältsäng och köksbord etc.
Det finns många som inte går vid första slaget för att de inte hade storebröder som härdade dem och lärde dem att ingen jävel någonsin får bära hand på dem.

Men det är aldrig deras fel eller ansvar att polisen inte reder ut brottet som begåtts emot dem. Det ansvaret vilar helt på polis och åklagare.

Ge inte upp!

Idag upptäckte jag i mitt Twitterföde det värsta uttrycket för vrede och frustration jag har sett på länge.
Det har mullrat länge, men exakt hur stor frustrationen var har nog i alla fall jag inte riktigt förstått.
Det som tog locket av var den här artikeln:
http://www.jonkopingsposten.se/nyheter/poliser-ledningen-ljuger#.UpH5yJ5wZdj

Vi har en poliskår som precis som lärarkåren har hamnat i helt bisarra arbetsförhållanden. Besparingskrav och nytt avrapporteringssystem, en dövblind ledning, dåliga chefer och ett “lönsamhetskrav”. Lägg till en allmänhet, som t.ex jag, som tycker en massa hela tiden, som kräver och bråkar.

Det som där på Twitter fick mig att känna ett knytnävsslag i magen var att en av de poliser jag högaktar plötsligt förklarar att hen ämnar lämna in sin avskedsansökan.
Jag ropade högt: NEJ!!!!!!

Det är inte ok att de styrande sköter kåren så jävla dåligt att bra poliser inte orkar längre.
Det är inte ok att en kår tvingas gå på knäna samtidigt som den ska vara både förebild och samhällets beskyddare.

Vi andra får lov att fatta att även vi har del i hur den här yrkeskåren behandlas. För den kommer att bli och vara som vi låter.
Vi får den polis vi förtjänar, ansvaret är faktiskt vårt också.

Vi borde kanske göra den här polisens dröm verklig.

peppe

Nazisterna fröjdas just nu!

Under åren som gått så har de nazistiska rörelserna i Sverige tagit större plats och mer utrymme. Med det rasistiskt partiet SD i riksdagen har de så kallade nationella känt luft under vingarna och går ut mer offensivt.
Svenskarnas Parti som snyggat till sig och numera bär kostym tog sig till Almedalen i somras och höll en stor demonstration i Stockholm i september. Polityren är iofs tunn och anhängare uppträdde hotfullt mot Socialdemokraternas förre partiledare när hon vandrade hem i Visbynatten. Under demonstrationen i Stockholm kastade en av företrädarna föremål på motdemonstranter. Flera utbrytningar ur tåget mot motdemonstranter förekom också. Även efter avslutad demonstration försökte en grupp forcera närvarande poliser för att komma åt motdemonstranter.

 
De mer militanta och våldsammare Svenska motståndrörelsen har under året varit inblandade i flera våldsamheter på gator och torg runt om i Sverige. De är kända för att “beväpna” sig med flaskor att kasta mot motståndare och de burna fanorna används med förkärlek som tillhygge.
Svenska motståndsrörelsen dokumenterar alltid sina aktioner och publicerar på sin nättidning Nordfront.se.
Efter den senaste uppvisning i våldsamt beteende då SMR demonstrerade på självaste 75-års dagen av Kristallnatten i Stockholm hade man kanske kunnat förvänta sig ett ingripande från myndigheterna.
T.o.m. den mest närsynta Säpotjänsteman borde kunna granska SMRs eget material och komma till slutsatsen att de jo nog är en betydande säkerhetsrisk.
Men vad gör Säpo i det här läget, när nazistiska grupper har regelrätta träningsläger, ger sig på oskyldiga medborgare, hetsar mot folkgrupp, marscherar på gatorna skrikandes “Döda röda! Död åt de röda! Adolf Hitler!”

 
Jo, polisen och Säpo gör ett tillslag mot…Revolutionära Fronten. Hepp!
Jublet från nazisterna fick nästan taket att lyfta.

 

Jag stöder inte RFs metoder på något sätt, jag anser inte att det är ok att sätta yxor i folks dörrar eller att misshandla misstänkta inresta nationalister på Stockholms gator men…
Revolutionära frontens kärngrupp består enligt polisen själv av ca. 5 – 10 personer. De är också rent geografiskt vitt spridda. Polisen beskriver dem som välorganiserade och så är det kanske men utgör de verkligen ett hot mot rikets säkerhet?

Helt ovetenskapligt tar jag mig rätten att göra en psykologisk analys om varför polisen och Säpo verkar ha en förkärlek för att lagföra vänsterextremister före nazistiskaextremister.
Utifrån Brå:s och Säkerhetspolisens Rapport 2009:15 kan man dra vissa slutsatser.
I rapporten benämns de olika grupperna Autonoma och Vitmakt.
Väldigt enkelt kan man säga att det politiska våldet från Vitmakt främst riktar sig mot meningsmotståndare, HBTQ-personer och invandrare. Det politiska våldet från Autonoma riktar sig mot meningsmotståndare, politiska företrädare och polisen.
Båda riktningar ser visserligen polisen som motståndare och som hantlangare till makten, men nazisterna har på senare år mer och mer använt sig av polisen för sina egna syften.
Under oroligheterna i Husby startade de facebookgruppen “Vi som stöder polisen i Husby”, förment utger de sig numera för att stå både bredvid och bakom polisen, det sistnämnda ofta bokstavligt.
Antifascister (autonoma) riktar ofta aggressiviteten mot polisen då de ses som nazistbeskyddare.

Vid de motdemonstrationer mot nazister jag har deltagit i har jag upplevt en stor vrede mot polisen. Många unga aktivister misstror och litar inte på vare sig enskild polis eller polisen som myndighetsutövare.
Det ÄR väldigt skrämmande när kravallutrustad polis gör utfall mot en folksamling, bestående av helt vanliga medborgare, för att fånga in och bortföra en knallskottskastande yngling. Eller kastar in tårgas i folksamlingen som svar på knallskottet. (Självupplevd händelse)
Det är väldigt otäckt att bli framskuffad på Kungsgatan av gigantiska hästar ridna av adrenalinhöga poliser.
Det är lätt att i dessa situationer bli negativt inställd till polisen och deras arbetsmetoder.

Polisens arbetssituation i detta upphettade läge är hemsk, med nazister bakom ryggen och arga skrikande aktivister i ansiktet. Och ur deras synpunkt, deras Piggy-in-the-middle-position bör det nästan vara ofrånkomligt att, oavsett enskild polismans personliga värderingar, uppleva antifascistaktivister som det värsta som finns.
Deras uppdrag är att upprätthålla ordningen, att se till att folk inte slår ihjäl varandra, att inte oskyldiga drabbas m.m. m.m.
De klarar inte alltid det här uppdraget på det sätt som önskas, vilket väcker vrede hos de som vill se polisen som folkets polis.
De antifascister som inte delar RF:s idéer om hur kampen ska föras, vi som på helt demokratisk väg kämpar emot den gråbruna sörjan upplever att nazisterna åtnjuter en skyddad särställning i samhället just nu och det oroar.

Därför känns Projekt Eskil som ytterligare ett bevis på en vridning långt ut åt höger. Det är oerhört olyckligt.
Jag hoppas verkligen att jag har missbedömt Säpos intressevridning och ser fortfarande fram emot insatser mot den organiserade nazismen i Sverige.
Men jag är rädd att mina förhoppningar är förgäves.

http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.5bf42a901201f330faf80002541/valdsampolitiskextremism.pdf

DDOS-attacken mot Interasist,men

Sedan i fredags har IRM blivit ddosade och legat nere. De kom tillbaka lite kort för att bli attackerade igen.
Idag publicerade Politism.se den text som SDs fotsoldater inte vill att någon läser och ganska omgående utsattes även de för en överlastnings attack.
Som följd har nu både Aftonbladet och Expressen publicerat texten och en mängd privata bloggare sprider den också.
Låt detta bli ett mycket tydligt budskap till det odemokratiska fascistpartiet Sverigedemokraterna och deras fotsoldater.

Det fria ordet kommer ni aldrig kunna tysta! NI är få, VI är många!
Och så texten, som är en kopia………

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt – vi reder ut Söders lögner

I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s pressekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.

För er som missade debatten:

http://www.youtube.com/watch?v=mP91QrExkLc

Påstående nr 1:

Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.

Björn Söder: Det är rent nonsens.

Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”

Påstående nr 2:

Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?

Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej.

Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.”

Påstående nr 3:

Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.

Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren

Påstående nr 4:

Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.

Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.

Sanningen: Öhh, jo det gör det:

BYgEsgSCIAALlL8

För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen.

BYgLbZ1CQAAHMau

BYf-9hfCQAAWMYX

Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING*** 

Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan

Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

Yttrandefrihet gäller inte polisen, inte ens i slutna rum

Jag har med intresse följt debatten om Facebookgruppen UMF.
Min första reaktion var som så många andras ett enda stort: WTF! Hur otroligt klantiga kan de bli? Sitta på FB och häva ur sig dumheter? Jag frågade och fick några lätt defensiva svar. Sedan dess har jag läst och följt utvecklingen.

En av grundarna, Peppe Larsson, skrev i veckan i Polistidningen ett klargörande om tanken bakom och syftet med gruppen. Han förklarade också varför de hade valt att inte ta bort stötande inlägg eller kommentarer. Igår fick han respons från Anders Eriksson som tydligen inte var nöjd med förklaringarna. Jag kan förstå att Eriksson blir upprörd över att poliser luftar väldigt låga tankar och åsikter men det är något som både han och andra helt förbiser.

UMF var en, vad Facebook kallar: Hemlig grupp.

En “hemlig” grupp på Facebook innebär att den inte går att söka, endast inbjudna medlemmar kan se och skriva och ta del av innehållet. Facebook är full av “hemliga” grupper och om man inte är med i en så vet man inte om att den finns. Du kan inte se om dina FB-vänner är med i en “hemlig” grupp och ingen kan se om du är det.
Det är liksom det som är vitsen med “hemligheten”.
Vi människor behöver få vistas i sammanhang, i sällskap där vi kan känna oss trygga. Där vi inte måste vara polerade eller väga våra ord på guldvåg.
Grundarna försökte skapa en “safe haven” för poliser. Ett slutet rum, med högt i tak och stabilt golv och det funkade tydligen. Så bra att några i gruppen kunde, vågade spy galla över allt som kan gnaga.
Det är enligt Eriksson fel.
Där håller jag inte med honom alls.
I slutna rum, i stängda “hemliga” grupper får faktiskt t.o.m. poliser säga  “tragisk människa”, “sopa” eller att man egentligen borde sitta på psyket.” om både chefer och journalister.
Allt annat vore rättsvidrigt.
Allt annat vore att säga att poliser är undantagna både yttrandefrihet och åsiktsfrihet.
De stod liksom inte på torget och skrek, det skrev inte på öppna forum, de befann sig i ett privat sällskap. Visserligen var sällskapet en samling på 5.000 personer, men jämför det med en jättestor fest. Ingen går väl runt och säger till deltagarna på en privat sammankomst vad de får eller inte får säga?

Det UMF föll på var att gruppen blev för stor. 5000 pers kan tydligen inte alla vara “goda kamrater”, nån eller några bestämde sig för att delge godbitarna till media. Vilka skäl den eller de hade får vi aldrig veta och ska inte heller.
Jag är med i ett X antal hemliga grupper, den minsta är på fyra personer, den största på drygt tvåhundra. I de större grupperna ventilerar jag väl inte direkt mina lägsta tankar, men ingen skulle censurera mig om jag gjorde.
Jag skulle bli ifrågasatt och tillrättavisad, precis som det gjordes i UMF, jag skulle få möjlighet att ändra mig.
Det är det som är tryggheten i “hemliga” slutna rum. Att få lov att vara en “sopa”, få lov att vara människa.

Att som media och nu även Anders Eriksson säga att poliser inte får vara arga och inte får skriva dumma saker ens i ett slutet, hemligt rum är att ta ifrån poliser den mest fundamentala medborgliga rättigheten som yttrandefrihet är.
Det tycker i alla fall jag inte är värdigt ett demokratiskt samhälle.

Läs mer här:
http://polistidningen.se/2013/11/klargorande-om-facebookgruppen-umf/

http://anderseriksson.se/min-kommentar-om-polisens-facebookgrupp-umf/

Polisen och jag, ett drama i 4 akter (minst)

För x antal månader sen blev min minsting utsatt för vad jag ansåg ett uttryck av polisbrutalitet. Som mamma blev jag självklart skogstokig och skrev arga, kritiska blogginlägg. Som jag självfallet spred på nätet.

Som följd fick jag en mycket arg och upprörd polisman “i håret”. Han sa: Lyssna! Han sa det om och om igen – LYSSNA!
Så som den resonabla person jag egentligen är (förutom när det gäller mina ungar, då är jag Tigermamma i kvadrat) så lyssnade jag, efter det jag slutat gnissla tänder.

Han gav mig en insikt i vad som det innebär att vara polis i Sverige idag. Han gav mig en person, en människa under uniformen.
Vi tycker inte lika, vi bråkar om allt som har med polisen att göra.
Jag kritiserar, han bemöter. Jag ventilerar mina fördomar och rädsla för det jag upplever som polismakt. Någonstans på vägen stillar sig min vrede och frustration. Ja, jag lyssnar.

Sen dess så har jag hört många polisröster och jag ser människorna under uniformerna.
Min kritik är hädanefter alltid riktad mot de som styr, mot regering, polisledningar och dylikt. Mot en idiotisk polisutbildning, mot en galen arbetsutsättning/arbetsbelastning, mot helt sjuka arbetsförhållanden, mot vad makten använder poliskåren till.
Jag har lärt mig mycket sedan min unge blev påpucklad av en polis (det är jag fortfarande förbannad på) och jag lär mig fortfarande.

Nej inte ens när det gäller svensk poliskår så är verkligheten svart-vit. Nyanserna är oändliga.
Det har jag lärt av att stanna, stå still och lyssna på en riktigt enveten, grinig, bra och fin polismänniska.
Du vet vem du är.

Over and out.