Att så vind och skörda storm

Ända sedan tidig måndag morgon, då jag vaknade till nyheten om upplopp i Husby, har jag mött och bemött åsikter och föreställningar om våldet som plötsligt blossade upp i Stockholm.

Jag har läst allt som skrivits i tidningar, på bloggar, på Facebook och Twitter. Vad jag har sett är politiker som gömmer sig, andra politiker som handlingskraftigt vill skapa förändring, sett politiker som pekar finger och kastar skuld på en femtedel av Sveriges befolkning.

Jag har lyssnat till rädda och förtvivlade Stockholmare i vars stadsdelar ungdomar bränner bilar och kastar sten. Jag har läst vidriga inlägg där rasister förespråkar bombnig och skarpskytte. Jag har läst personliga uttalande från folkvalda politiker om kollektiv bestraffning och inlägg från vanligt folk där ungdomarna hotas med stryk.
Jag har läst förklarande, försonande texter från kloka och förståndiga människor. Men jag har egentligen ingenstans sett någon riktig förklaring till fenomenet upplopp/kravall. Ingen analys om masspsykologi, gruppbeteende och om deindividuation.
Trots att det är där, i vårt mänskliga psyke, som hela förklaringen finns.

Det finns vetenskapliga förklaringar till varför vanliga, till synes rationella unga människor under extraordinära förhållanden totalt mister sans och vet. Varje mänsklig massaktion, masskonflikt sedan historiens begynnelse fungerar likadant. Individen tappar sina personliga normer och hämningar och kan ge efter för sina instinkter. Varje känsla i massan/gruppen ”smittar” av sig så att gruppen blir en känsla, ett ”medvetande”. Personligheten, kopplas liksom bort, man är en del av gruppen och följer med i stämningen och händelserna utan att reflektion eller logik.

Jag har arbetat inom skolan i fjorton år, varje år när den första fina kramsnön har kommit så är det ett smärre upplopp här i kvarteret. Våra elever hamnar i krig med grannskolan, snöbollskrig.
Varje lunchrast patrullerar lärare ut för att hålla grupperna åtskilda, för om vi inte gör det så urartar det snabbt till slagsmål och kaos. Om vi inte gör det så rusar de in i varandras skolor för att ge sig på varandra.
Våra elever är normalt sett fina, väluppfostrade och kloka ungdomar men i stridens hetta kopplas deras hjärnor ur. Man kan ställa sig framför en årskurs 8 som man varit mentor åt i fyra år, känt sedan han gick på 6-års, hålla i honom och försöka få ögonkontakt med för att tala till rätta. Utan att lyckas. Han är inte hemma i huvudet. Testosteron och adrenalin har dränkt hans hjärna.
Och då gäller det bara ett vanligt simpelt snöbollskrig.

Det är inte svårt att föreställa sig vad som händer i psyket hos en grupp unga pojkar när det är mörkt med en massa poliser och tv och journalister runt omkring som spänningshöjare.
Oavsett vad som är den utlösande faktorn vid ett upplopp, så finns det som sagt förklaringar till beteendemönstret som följer.

Hur stort, långt, kostsamt och tragiskt ett upplopp blir beror på hela samhället.
Den gångna veckan har vi sett hur de goda krafterna i form av föräldrar, ungdomsorganisationer, närpoliser, medborgarvärdar, fältassistenter och många andra flera gånger varit på väg att skapa lugn och trygghet. Men oroshärdar har blåsats upp överallt i Stockholm. Hela tiden har rasister på nätet och i riksdagen hällt bensin på glöden, triggat redan triggade ungdomar som i sin tur eldat på varandra och startat någon slags vi-är-värst-tävling.
Det florerar nu obekräftade rykten om att ett par tidningar har givit ungdomar betalt för att vandalisera, bränna bilar för att pressen ska få effektfulla bilder, få någonting att skriva om.

Det fick mig, ”stora-starka-aldrig-ge-upp- Loan” att vilja krypa ner under täcket och bara gråta.
För mig skulle det vara det ultimata sveket från samhället, från vuxenvärlden.

Jag tror inte att den sista stenen ännu är kastad, men jag hoppas det av hela mitt hjärta. Mycket skit har flutit upp till ytan under de här dagarna och det finns mycket lärdomar att dra utifrån det här.

Uppdatering:
Expressen och Aftonbladet har idag kraftigt dementerat uppgifterna om att de skulle ha betalt ungdomar för vandalisera etc. för bra bilder. Tack, en sten föll från mitt hjärta men, om journalister i samtal med fattiga ungar har nämnt att det går att få betalt för bilder…Då är det inte bara dumt det är otroligt naivt också. En tillräckligt “hungrig” ung människa kan se det som en uppmuntran till att gå ut och fixa det journalisten vill ha. Efterfrågan skapar tillgången.

Vad jag skulle vilja be er, mina läsare, är att läsa:

EN ÖVERSIKT ÖVER FORSKNING OM KRAVALLER OCH UPPLOPP av Kjell Granström, Gunilla Guvå, Ingrid Hylander och Michael Rosander
http://www.ibl.liu.se/fog/kravall/filer-och-bilder/1.80680/KBMKravallerochupplopp060621.pdf

Och för hoppets skull läs gärna Röda Korsets utmärkta artikel
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/politiker-borde-kunna-arbeta-tillsammans_8204562.svd

Advertisements

Det här med att vara tacksam

Såg idag ett klipp på Facebook där några ungdomar i Husby försökte förmå Aftonbladets reportrar att låta dem komma till tals i Media. I slutet steg en mustaschprydd man in i bild och sa till en av ungdomarna: Jag håller med dig” Svaret kom blixtsnabbt.
– Det gör du inte. Du säger att jag ska vara tacksam för att jag är här.

På senare tid, ända sedan Jasenko Selimovics artikel ”Kära Jonas” i SvD, där han både beskriver sin egen tacksamhet och indirekt uppmanar varenda utrikesfödd, och deras inrikesfödda barn, att vara tacksamma så har ordet kommit upp på tapeten.

Rasisterna har som vanligt varit snabba på att använda tacksamhetskortet. Invandrarna ska vara tacksamma för att de…
Ja för vadå? Och tacksamma mot vem, mot vad?
För att de får bo i lösshärjade hus? För trångboddheten i nergångna förorter? Att de diskrimineras som grupp på nästan alla marknader? Att deras ungar som grupp kallas invandrare trots att de är födda här?
Självklart inte, säger vän av ordning, de ska vara tacksamma för att vi överhuvudtaget låter dem vara här! De slipper svälta i sina hemländer, slipper bli förföljda och bombade.

Tacksamhet är en personlig subjektiv känsla som kommer inifrån, den kan aldrig pådyvlas eller krävas.
Känslan av tacksamhet kommer inifrån våra personliga erfarenheter av det livet ger oss. Jag är, mitt i den ständiga sorgen över min mors bortgång för nio år sedan, oerhört tacksam för att hon gick bort när hon gjorde. Att hon slapp hamna i dagens misskötta åldringsvård, att hon slapp lida av demonteringen av välfärden.
Däremot är jag inte ett dugg tacksam över den lön jag får utbetald varje månad. För den förtjänar jag.

I mitten på nittiotalet så arbetade jag på en personalrestaurang, jag var lågavlönad, ensamstående med ett barn att försörja.
Jag hade en mellanchef med diktatorkomplex, som körde med oss anställda som om vi var vatten värda. Arbetslösheten var vid den här tiden hög och det underströk hen ofta och gärna.

Till slut kom det till den där dagen då bägaren var full till bredden.
Hen beordrade mig att göra någonting, jag minns inte längre vad, och jag satte mig emot det, minns inte längre varför, meningsutbyte uppstod. Sen kom droppen…

-Du ska vara jävligt glad att du har ett jobb!

Jag stirrade förstummat på hen, tog av mig förklädet, höjde huvudet och sa: ”Det finns gränser för hur jävla glad man kan vara.” Sen gick jag hem.
Jag kom bara tillbaks dagen efter för att säga upp mig. Jag tog ut semester under uppsägningstiden.
Helt vansinnigt om man tänker efter och omöjligt för många att göra idag. Men då fanns det ett trygghetssystem, en fungerande A-kassa, ett skyddsnät som gav mig kraft att stå upp för mitt människovärde.
Det är jag tacksam över.

När de styrande kräver tacksamhet från medborgarna så får de se till att det finns något att vara tacksam över.
De ungdomar som totalt flippar ur nu i Stockholm är födda här, de har inte flytt svält och bomber, krig och förföljelse, däremot har de fått se sin hembyggd utarmas, sina möjligheter till bra utbildning, jobb och framtid minska. Bägaren har fyllts till brädden och droppen föll.
Deras handlingar är kontraproduktiva, fel och oacceptabla men inte oförklarliga.

Det finns gränser för hur glad och tacksam man kan vara.