Polisen har ett farligt yrke

Från det jag först skrev om polisen och övervåld så har jag fått en massa reaktioner från poliser.  Genomgående temat är att jag inte vet hur de har det.
Nej, det gör jag självklart inte, jag vet inte hur sjuksköterskor, brandmän, eller kungen egentligen har det heller.
Men jag kan föreställa mig.

Att jag som civil får ifrågasätta och kritisera en myndighet är en av mina grundläggande demokratiska rättigheter.
Naturligtvis tror jag inte att Sveriges alla 20.000 poliser är våldsbenägna dödsmaskiner, det finns alla sorters personligheter inom kåren. Det jag upplever som besvärande är att de som talat med mig har en accepterande attityd till att ”det finns rötägg inom kåren”.

Men om de är så medvetna om rötäggen varför jobbar de inte med att få bort dem ur kåren då?
Varför sållas inte rötäggen bort redan första veckan på polisutbildningen?
Inser inte polismyndigheten att alla dessa rötägg skadar hela kåren?

Sen så framhåller man vilket farligt yrke poliserna har. Ja det är ett farligt jobb, det vet alla som har sett en Amerikansk polisdokusåpa. Poliser riskerar liv och lem varje dag, de dör i tjänsten, dödade av ”buset”.

Men så är det ju inte riktigt.

Sedan 1995 har elva stycken poliser dött i tjänsten.  4 av dem har dödats av en fysisk person. Detta kan även sättas i relation med att 26 människor har dött i lant/jordbruksarbete mellan 2008 och 2013. Eller varför inte jämföra det med hur många civila som blivit skjutna av polis?

Sjutton stycken människor har blivit skjutna av polis sedan 1995. Det läskiga med den siffran är att 43% av dem led av en psykisk sjukdom.
Visst jag förstår att man blir livrädd om en heltokig individ går till anfall mot en. Jag skulle dö på kuppen. Men det är jag det, jag blir ju rädd om en man så bara höjer rösten emot mig.
Men…om man är utbildad polis så måste det väl ändå ställas lite högre krav på en. Det kan inte, får inte vara en naturlig lösning på allt att dra tjänstevapnet och skjuta varenda galning på stan. Eller att misshandla ungdomar.

Polisyrket är ett farligt yrke. Mest farligt verkar det dock vara mot polisens mentala hälsa. Det måste ta sjukt hårt på psyket att alltid möta folk när folk är som sämst, mår som sämst och uppför sig som sämst.
När jag för länge sedan funderade på yrket så pratade jag med en kvinnlig polis om hur det var. Hon sa något som jag aldrig har glömt:
”Ibland känns det som att det bara är mamma som tycker om mig.”

Jag anser att vi som samhälle måste visa att det inte är ok att vår poliskår utvecklas att bli Amerikanska snutar, när vi vill ha Engelska Bobbies.
Gör en översyn av både utbildning och kår och inrätta en separat oberoende instans för anmälan och utredningar av poliser som begår brott.

 

Poliser dödade i tjänst 1995 – 2013

1995 – 08 – 20 Ålder: 45 Kön: Man Gärningsman: Olycksfall. MC/bilolycka

1999 – 05 – 28 Ålder: 42 Kön: Man Gärningsman: Gripen, Man, 26, 26 och 28 år. Skjuten till döds. Malexander

1999 – 05 – 28 Ålder: 30 Kön: Man Gärningsman: Gripen, Man, 26, 26 och 28 år. Skjuten till döds. Malexander

2001 – 05 – 23 Ålder: 40 Kön: Kvinna Gärningsman: Olycksfall Krock med timmerbil.

2004 – 08 – 01 Ålder: 48 Kön: Man Gärningsman: Gripen, Man, 21 år. Misshandlad till döds på väg hem från jobbet.

2005 – 11 – 20 Ålder: 54 Kön: Man Gärningsman: Olyckshändelse. Polisbilen rammades av ett tåg under en biljakt.

2007 – 04 – 24 Ålder: 42 Kön: Man Gärningsman: Olyckshändelse. Helikopterolycka under en övning.

2007 – 06 – 20 Ålder: 32 Kön: Man Gärningsman: Gripen, Man, 55 år. Dömd till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

2010 – 10 – 09 Ålder: 56 Kön: Man Gärningsman: Olyckshändelse. Polisbilen kolliderade med en älg.

2011 – 11 – 16 Ålder: 58 Kön: Man Gärningsman: Olyckshändelse.  Bilolycka

2013 – 03 – 11 Ålder: 46 Kön: Man Gärningsman: Olyckshändelse. Tappade av okänd anledning  kontrollen över en fyrhjuling och körde ut för kajen vid bensinstationen nedanför Kungsholmstorg i Stockholm.

 

Civila dödade av polisen 1995 -2013

Mars 1995, Möja: Polisen skjuter en 48-årig man.

Juli 1998, Trollhättan: En man dödas i samband med ett inbrottsförsök

Februari 1999, Falun: En man i 50-årsåldern skjuts till döds.

Augusti 1999, Järna: Polisen skjuter ihjäl en av två postrånare.

Oktober 1999, Kyrkhult: En piketstyrka skjuter en 46-årig man.

Maj 2000, Kalmar: En misstänkt 19-årig biltjuv skjuts till döds.

Mars 2000, Vikbolandet i Östergötland: En 31-åring skjuts i ryggen när han försöker springa ifrån polisen. Polismannen dömdes till fängelse i 1,5 år.

Mars 2001, Jönköping: En 27-årig flykting skjuts till döds i ett trapphus.

Maj 2002, Eskilstuna: En 20-årig man skjuts sedan han försökt smita från polisen.

Juli 2003, Bräkne-Hoby: En värdetransportrånare skjuts till döds.

Januari 2004, Katrineholm: En 40-årig man skjuts efter att ha hotat med yxa.

Mars 2005, Lindesberg: En psykiskt labil 22-årig man skjuts till döds.

Juni 2006, Falkenberg: 45-årig man skjuts efter att ha attackerat polis med kniv.

Januari 2009, Trelleborg: 57-årig man skjuts ihjäl efter att ha attackerat polisen med kniv.

Februari 2011, Eskilstuna: En 26-årig man, som vid samma tillfälle misstänktes för att ha dödat sin mamma, hotade poliserna med kniv och skjuts ihjäl.

Januari 2013, Södertälje: En 26-årig man skjuts i huvudet av polisen efter att ha rånat en guldsmedsaffär den 4 januari. Han avlider på sjukhus den 9 januari.

Maj 2013, Husby, västra Stockholm. 69-årig man skjuts av polis i samband med en husrannsakan.

 

Som grädde på moset: http://www.metro.se/nyheter/1-465-anmalda-poliser-men-bara-23-atal/EVHlas!5cTFHjNXiR0jk/

Källor: http://www.spmp.se/site/index.php?option=com_content&view=category&id=9&Itemid=127

http://www.dn.se/sthlm/sjutton-dodsskjutna-av-polis-sedan-1995/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5536953

http://www.av.se/dokument/statistik/dodsfall/2013/dodhandelser_2008-2013.pdf

Advertisements

Fortsättning följer…

Har under ett par dagar inte haft tid att kolla bloggen och blir lite stum av alla kommentarer.

Men eftersom jag är envåldshärskare på min blogg så publicerar jag inte kommentarer som på något sätt är kränkande mot mig eller min son.

Ni har all rätt i världen att sitta och tycka att jag inte bör sova om inte hela familjen är hemma och nerbäddade i sina sängar.
Ni får tycka att ungdomar ska ha utegångsförbud efter 22:00.
Ni får tycka att det är både orimligt och förkastligt att mobiltelefoner laddar ur och att det borde vara förbjudet för ungdomar att ringa på hos folk.
Ni får tycka att springande ungdomar har bevisat sig själv skyldiga till brott.
Ni får tycka att ungdomar förtjänar stryk för de är säkert skyldiga till nåt.
Ni får tycka att jag är dum i huvudet som känner min son.
Ni får tycka att jag har fel som dömer en hel kår för enskilda individers agerande.
Ni får faktiskt tycka vad fan ni vill.

Men jag behöver inte föra ert tyckande vidare.
Bara så att alla har förstått vad som gäller på MIN blogg.

Ingenting av det här ovan har ett dugg med polisens handlande att göra, ni lägger så fint skulden på en 15-åring och mig som förälder. Det uppfattar jag som anmärkningsvärt. Polisen utövar övervåld mot pojken och det är hans och mitt fel?
Man kan bli mörkrädd för mindre.

Men men…
Jag har idag anmält händelsen till polisen. Lämnade bilder och en skriftlig redogörelse.
Jag blev helt korrekt bemött på stationen och det känns rätt skönt att ha gjort det.

Jag och polisen – kärleken som dog

Jag växte upp på 60-talet med konstaplarna Kling och Klang. Det var så vi först kom i kontakt medpolis 60-tal polisen. De var snälla och trevliga och för all del lite töntiga.
När man blev äldre så var det mer konstaplarna Rask och Barsk man var bekant med.

Polisen var något lite läskigt och respektingivande och vi ungar sprang som tusan när de kom på oss med äppelpallning i grannträdgårdarna eller när vi spelat hartchfiol eller gjort något annat bus. Vi lubbade järnet, inte för att vi trodde att Karsk och Barsk skulle slå oss, det värsta vore att de tog oss hem till föräldrarna. Det var en lek, som när vuxna leker monster med småbarn, poliserna var ofarligt farliga.

När man blev ännu lite äldre så hade -68 våren varit, med kårhusockupation, Båstadskravaller och striden om Almarna. Polisen visade sig vara maktens förlängda arm och blev genast mer skrämmande.
Jag höll länge ett respektfullt avstånd till polisen, tills jag i 20-års ålder upptäckte att de var flirtbara.
Man kan inte vara rädd för några som man kan flirta med.

I slutet på 70-talet arbetade jag som trafikövervakare och då var polisen mina kollegor, jag var med i polisförbundet och fick del av kårandan – vi i uniformsyrken.
Under många år hade jag ett till och från förhållande med en polis.
Min inställning till polisen var vid det här laget grundmurat god. Inte ens Basebollsligans härjningar fick mig att tvivla på poliskåren. Jag trodde verkligen på att de bara var ett antal enskilda rötägg.

Jag har uppfostrat mina barn till att respektera polisen, inte av rädsla men som man respekterar en vän. Uppfostrat dem att se polisen som allmänhetens beskyddare och räddare i nöden. När pojkarna var små bodde vi närmsta granne med en polis och det var den ultimata tryggheten. Inget ont kan hända när man bor dörr i dörr med en polis.
Min tilltro till polisen har varit så hög att vi inte ens kallar dem för snutar här hemma.
I mitt arbete har jag jobbat på att barn och ungdomar ska ha en positiv syn på polisen att de ska ha goda relationer med lagens väktare.

nu

De senaste åren har den här tilltron mer och mer naggats i kanten. Först har jag börjat ifrågasätta deras förmåga och vilja att lösa brott. Polisanmälningar gjorda angående hot, näthat, hets mot folkgrupp etc. läggs ner lika fort som man gör dem.
Däremot läggs polisens resurser på att jaga papperslösa i tunnelbanan. Det är inte kårens fel utan politikernas. Fler och fler vittnesmål kommer om poliser som utövar övervåld och maktmissbruk.
När poliser bussar hundar på fredliga medborgare vid oroligheter på stadens gator sargas tilltron ännu mer.
När de vid sportevent lappar till folk med batongerna för att de inte tillräckligt snabbt rättar in sig i ledet.
När de låter nazistiska medborgargarden passera förbi piketbussarna för att jaga invandrarungdomar då börjar det smaka kräks i munnen.
När det sedan kommer hudnära och det är ens eget barn som oförtjänt blir utsatt för våld, pojken som fostrats att se polisen som god och rättfärdig, då dör kärleken.

Det är som att efter ett mångårigt äktenskap upptäcka att man varit gift med Joseph Fritzl.

Natten då förtroendet för polisen dog

Natten mellan fredag 7/6 och lördagen 8/6 väcktes jag och maken av att polisen ringde på dörren

Med sig hade de min 15-årige son som sprang direkt in i badrummet.
De två poliserna tog i hand och presenterade sig, namn som vi i vårt nyvakna chockade tillstånd inte uppfattade. Den ena var lång och mörkhårig, den andra något kortare och helt skallig.

De berättade att de hade blivit kallade till en gata i villaområdet Solhem i Spånga där det skulle ha varit ungdomar som kastade sten på en bil. Min son och en flicka skulle ha iakttagits i utkanten av stenkastargänget. De sa att sonen och flickan hade sprungit ifrån dem och att de hade fått lov att brotta omkull honom (underförstått att han både visat ett misstänkt beteende OCH gjort motstånd).

”Han kan ha blåmärken och hans byxor är förstörda” sa polisen. ”Han uppgav fel personnummer och visste inte vad han hette”
Hela sättet att berätta händelsen fick mig att tro att min son varit inblandad i vandalisering av en bil och jag känner skam och skuld över sonen. Men polisen sätter igång att försäkra oss att sonen inte hade varit inblandad, att han inte var misstänkt för något brott, att han inte hade begått något brott överhuvudtaget. Att han hade varit mycket snäll och trevlig när de körde hem honom.

Sonen har vid det här laget kommit ut från badrummet och öser okvädningsord över poliserna.
Den skalliges ögon mörknar och hans mun/käkparti stramar: ”Men varför håller du på så där nu, du var ju så trevlig i bilen?” frågar han.
Jag hyschar och hyschar för att lugna sonen som nu skrikgråter och polisen tackar för sig och går.
Jag klarar under natten inte att helt lugna sonen. Han är arg och förtvivlad, skriker att snutjävlarna hade dunkat hans huvud i en stolpe, rasar över att jag som han uppfattar det tror att han gjort något fel. Det är med andra ord en helvetes natt med hela spektret av svåra känslor.

På lördagen har stormarna lagt sig och jag har fått honom att berätta hur det hade gått till enligt honom. Han visar sina blåmärken och jag känner en ny sorts vrede. Denna gång helt riktad mot de två poliserna och poliskåren i stort. 

 
mats blåmärke 1

mats blåmärke 2

Jag twitterfrågar de enda poliser jag vet som brukar svara, om det är brukligt att göra på det här sättet. Svaren jag får är ömsom ett misstänkliggörande av sonen och ett två-kårens-händer. De hänvisar också till att anmäla polisen till polisen.

en...

Så vad hände egentligen enligt sonen? Här är hans berättelse:

Han och flickan kommer ut från ett hus där de ringt på för att få låna en telefon (så gör de tydligen när batteri eller pengar tagit slut på mobilerna). På gatan står en polisbil och de ser poliserna tala med tre män. En av männen frågar dem om de sett en kille i vit keps. Det har de inte och säger det till mannen och så börjar de gå därifrån, när de viker av på nästa tvärgata hör de snabba steg bakom sig och flickan ropar: SPRING!

Sonen springer, snubblar över flickan, hittar balansen och springer. Han hör de tunga fotstegen och skramlet av polisutrustningen så han stannar och vänder sig om.
Den mörkhårige polismannen stannar inte utan knuffar hårt omkull sonen som slår huvudet i en stolpe. Polismannen är över honom, grabbar tag i hans huvud och dunkar det snabbt tre fyra gånger in i stolpen. Sliter sedan upp honom med ett polisgrepp (armen bakåtvriden). Han tar med sig sonen till en närliggande bänk, sonen går självmant utan att göra motstånd och sätter sig på polisens uppmaning på bänken. Den skallige frågar sonen om hans personnummer. Han uppger det men säger fel på sista siffran, när polisen har kollat det och hör att det inte stämmer så blir den skallige polisen mäkta irriterad, tar tag i sonen och kör ett nyckelbensgrepp och tvingar honom att lägga sig på bänken, sätter knät på bröstkorgen och låser på så sätt ner sonen , skriker åt sonen:” Varför ljuger du jävla snorunge?”
Sonen är nu skräckslagen, säger: ” Förlåt, förlåt jag sa fel” Han är rädd, kränkt och tillintetgjord. Rättar sig och polisen låter honom sätta sig upp igen.

Under tiden har den mörkhårige polisen gått bort till de tre männen/vittnena och pratar med dem. Det är nu flera polisbilar på plats. Den mörkhårige kommer tillbaka till bänken, pratar med sin kollega sedan säger de till sonen att det är bäst att de kör hem honom.

Det som gör mig så otroligt förbannad är att de är så jävla trevliga när de sedan står i vår hall.
De har precis utövat övervåld mot en helt oskyldig 15-åring och så är de så äckligt trevliga mot mig, barnets mor. Hur har de bara mage? Varför ber de inte om ursäkt? Varför insinuerar de att han på något sätt hade skuld i gripandet, blåmärkena och de förstörda byxorna?

Min son kommer inte anmäla polisen till polisen, han vågar inte och tror inte för en sekund att det skulle göra någon skillnad. Han hade sagt till polisen i bilen att ”Ni kan ju göra vad ni vill, inget händer ju er ändå.”
Till svar fick han: ”Ja det är ju det som är så roligt.”

Hans tilltro och förtroende för polisen är helt borta, mitt förtroende för polisen är nu ickeexisterande.

Jag tänker också på den 14-årige pojken som blev tagen från en fritidsgård i Storvreten härom helgen. Han kunde/ville inte uppvisa leg, han blev slagen av polisen. De körde honom inte hem.

En liten misstanke ligger och skaver, jag frågar sonen: ”Seriöst, vad tror du, om du inte hade varit blond och blåögd och bott där vi bor, tror du att polisen hade kört dig hem och varit trevliga mot dina föräldrar?”
Svaret kommer blixtsnabbt:
”Inte en chans!”