Vägs ände…Jag har fått Kol.

Från och med Augusti är jag tvungen att avsluta något som har varit en del av mitt liv och min identitet de senaste 43 åren. Alltså något som har varit jag  under merparten av mitt liv.

Jag har fått diagnosen andra gradens Kol och måste sluta röka.

Den älskade men kallhamrade makens reaktion på beskedet var: Jaha, då är det bara att sluta röka nu.
Jag brukar inte vilja slå honom, men just då hade jag kunnat drämma en stekpanna i skallen på honom.
-Vadå bara sluta?!?
Hade det bara varit att sluta då hade jag väl gjort det för flera årtionden sen!

43 år är en lång tid.
Under dessa har cigaretterna hjälpt mig genom hjärtesorg, hunger, förtvivlan, de har hjälpt mig att orka när jag inte har orkat. De har lugnat mitt hetsiga temperament, coolat ner min stress, hjälpt mig att överleva de stunder jag velat dö.
De har varit njutning och glädje, belöning och tröst.

Och nu vill de ha betalt av mina lungor.

Ett beroende är aldrig bara fysiskt. Vore det bara fysiskt så skulle det vara lätt att bryta (söv ner mig i ett par veckor så är det klart) ett beroende är psykiskt. Jag har de gånger jag försökt sluta röka bokstavligen lagt mig ner och bara velat dö. Mitt liv har tappat lust och mening. Mitt cigarettberoende är lika mycket jag som huden på min kropp.

Jag inser att rökstoppet kommer att påverka mig fysiskt på ett positivt sätt. Sjukdomen kommer sluta att utvecklas, jag kommer orka mer, mina tänder kommer bli bättre, jag kommer lukta godare, jag kommer spara en helvetes massa pengar, få bättre lukt och smaksinne.
Bara en massa plus med andra ord.

Men…kaffe utan cigg, varför dricka det? Ett glas vin utan cigg? Mat utan cigg? Sex utan en cigg efter? Vad gör jag när jag blir förbannad? När jag blir upprörd? När jag blir stressad? När jag behöver tröst och ingen är där? När jag vill dölja osäkerhet? När jag behöver lite egen space? När jag målar tavlor? När jag skriver blogginlägg? När jag behöver samla tankar och fokusera?

Hur fan ska jag kunna leva mitt liv och vara jag utan cigg?

Jag har inget val och jag hatar att inte ha val. Jag hatar att stå inför ett ultimatum – röka eller andas.

Jag kommer att behöva så sjukt mycket stöd och hjälp för att klara det här.
Jag har en månad på mig att bearbeta insikten och att sörja över min kropps dödlighet. En månad på mig att ta farväl av min Räddare i nöden, min bästa vän, min krycka och snuttefilt. Min älskade giftpinne.

Den här hösten kommer att bli svår, mina nära och kära kommer att prövas hårt. Jag ber om ursäkt på förhand. Snälla hjälp mig, stå ut med mig och hjälp mig att stå ut med mig själv.

OBS! Ni som inte förstår vad allt det här innebär, vänligen håll käft. För utan cigg är jag inte att leka med.

Advertisements