SD-politikers brist på socialkompetens?

 För ett tag sedan så fick jag Tommy Ämtenmyr, sekreterare i SD Halmstad, som följare på Twitter.

Redan första dagen hoppade han in i ett pågående “samtal” mellan mig och en annan Twittrare. Det hela handlade om vad man ska/kan/bör kalla det kvinnliga könsorganet.
Observera att detta är första gången vi har “talat” med varandra…

Ämt

 Den lilla konversationen avslutades med att Tommy kände ett behov av att vara lite manligt bestämd emot mig.

Lilla stumpan

Den lilla grodan fick han skämmas för i ett inlägg på Interasist,men.

Nu tycker man ju att Tommy kanske hade förstått ett och annat om hur man för ett samtal på twitter eller att sexistiska kommentarer inte är världens bästa raggningsstil. men Tommy tänker skam den som ger sig och poppar med jämna mellanrum upp i mtt flöde. För det mesta svarar jag lite artigt och kort, eller så ignorerar jag honom bara. men ibland så blir jag lite trött på Tommy-gubben-i-lådan.

Ämntemyr

Nej, det kanske inte var snällt att påminna honom om Lilla stumpan, men hur ska han annars lära sig?

Advertisements

Det ideala våldtäktsoffret – eller – Hur fan ska man få rättvisa våldtäktsdomar

Alltsom ofta får man läsa i tidningarna om friande domar i våldtäktsmål som får en att undra om det brunnit helt i tingsrätters och hovrätters hjärnor.
Bara den här veckan har det skrivits om tre olika domar som fått mig att bli rent mörkrädd.

Först var det fosterpappan till en 16-årig flicka som blev frikänd trots att DNA-bevis (sperma) funnits i flickans vagina. För att det finns en (visserligen mikroskopisk) möjlighet att flickan själv planterat spermabevisen inuti sig och på en matta i sovrummet.

Sedan friades en 18-kille från sin delaktighet i en våldtäkt av en 14-årig flicka som enligt rätten inte varit tillräckligt full för att anses ha befunnit sig i “ett hjälplöst tillstånd i straffbestämmelsens mening.”

I det tredje fallet så frias mannen för att kvinnan inte “agerat normalt” efter våldtäkten.

Vart och ett av de här fallen och de friande domarna fick mig att gå i taket och undra vad svenska domstolar egentligen håller på med? Vad är det för faktorer som gör att även uppenbara våldtäkter inte leder till fällande domar?
Ett tag funderade jag på om det är domarnas ålder som spelar in? De är väl runt min ålder, ca. 50-60år. Alltså var de unga under den sexuella revolutionens dagar, då “alla” inte ville annat än att ha sex med “alla”, att dessa tings- och hovrättsdomare faktiskt finner det svårt att förstå att det finns miljoner av människor som faktiskt inte vill ha sex med vem som helst, när som helst eller hur som helst.
Den förklaringen håller emmelertid inte.

Så jag försökte leta på nätet efter någonting som kan förklara varför dessa domar blev som de blev.
Jag fann en juristuppsats av Lina Tengvar: Våldtäktsdomar 2010 – en statistisk analys.
Lina Tengvar utgick ifrån frågeställningen om det är så att tre Hovrättsdomar har blivit prejuridicerande när det gäller våldtäktsmål. De här tre domarna stakat ut riktlinjer i syfte att “utveckla, förtydliga och strama upp bevisvärderingen i sexualbrottsmål.”
Det är nog mycket möjligt, men den del i uppsatsen som jag fann mest talande och som bäst gav förklaringen till varför de här männen som friats i veckan faktiskt friats.

Det beror självklart på offret. Som vanligt. Ingen av de tre kvinnorna var det idealiska offret (i domstolens ögon).

Lina Tengvar tar upp det i kapitel 3. – Bevisning i sexualbrottmål. stycke: 3.4 NJA 2010 s 671 – utsageanalys.
Hon refererar till kriminologen Nils Christie i analysen av hur offrets trovärdighet påverkar domslutet. Hurdan det “Idealiska offret” är. Hur förutfattade meningar om hur ett brottsoffer i allmänhet beter sig. Nils Christie beskriver

det ideala offret som någon som är svag, höll på med något hedervärt i anslutning till brottsituationen och som inte kan lastas för det inträffade. Ett illustrativt exempel är den som varit ute på krogen och druckit sig berusad innan hon blivit våldtagen befinner sig långt ifrån bilden av det ideala offret. Vidare ska det ideala offret – trots att hon är svag – orka polisanmäla brottet, genomgå efterföljande rättsprocess och helst svara på alla frågor på ett övertygande och säkert sätt.

Med det i åtanke så inser man ju att det var kört från början för våra tjejer.

På det sätt den 16-åriga fosterhemsflickan omtalas så framstår hon som en besvärlig tonåring på kant med hela vuxenvärlden. Hon har en historia kantad av konflikter och hon har av fosterföräldrarna  beskyllts  för stöld och för att ren allmänt vara opålitlig. Definitivt inte ett idealiskt offer.

Fjortonåringen hade alldelses på egen hand försatt sig i sin prekära situation genom att gå på fest och bli pissfull. Trovärdigheten rasade i och med att hon lyckats hålla sig nykter under ett helt (flera sekunder långt) telefonsamtal med sin mamma strax innan hon däckade. Inte direkt någon “hedervärd” sysselsättning för en flicka.

Vår sista tjej, som ringde polisen flera gånger under kvällen, har en “funktionsnedsättning”, hade festat ihop med mannen och hon fortsatte att umgås med mannen efter våldtäkten. Men där ser ni, en ” hedervärd kvinna” umgås ju inte med sin förövare efteråt. Kört.
Att ingen förstår vad hon uttryckte när hon sa: ” –  Jag var äcklad, kränkt och tänkte att ingen kommer tro mig.” säger väl egentligen allt om hur rätten bedömde henne.

Om det är någonting som definitivt saknas i vårt rättsystem så är det kunskap i både genus och beteendevetande.

Det är bra att vid varje brott ska bevisen vara otvivelaktiga och det är bra att rättsäkerheten är hård, men då måste domstolarna sluta upp med att ha föreställningen om att det finns ett allmänt beteende för alla brottsoffer.

Det finns inga Idealiska offer.

Läs mer:

http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article16571781.ab?partner=wwwredirect

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/742647-valdtaktsdomd-frias-offret-agerade-inte-normalt

http://dalademokraten.se/

http://www.juridicum.su.se/juruppsatser/2012/vt_2012_Lina_Tengvar.pdf

Våld eller icke-våld, det är inte frågan.

 Den som självStrax före Påsk utbröt ett ordkrig om våldets legitimitet inom antirasismen. Upprinnelsen till bråket var att Mathias Wåg, med bakgrund i AFA, Antifascistisk Aktion, skribent på Motkraft och drivande person i Resarchgruppen, inbjöds till en antirasistisk konferens arrangerad av ABF.  Torbjörn Jerlerup, liberal debattör och medgrundare på Motargument.se blev upprörd över detta och tillsammans med Thabo Muso skrev han ett argt inlägg och krävde av både Wåg och hela den antirasistiska rörelsen ett avståndstagande från både Afa och våld. Det hela utvecklades rätt snabbt till ett rätt meningslöst beskyllande och krävande från Jerlerup och Muso, som intog hållningen att allt våld är fel (utom självförsvar)och de som inte tar avstånd från våld har inte inom antirasismen  att göra.

Wåg

Rent spontant är det väldigt lätt och självklart att säga: Jag tar avstånd från våld!
Jag gör det. Jag tycker våld är jätteläskigt, speciellt om det kommer ifrån män, ännu värre om det kommer ifrån en grupp män. Manlig aggresivitet och våld skrämmer helt enkelt skiten ur mig. Men…
Ju mer jag har funderat på det, vänt och vridit på begreppet våld desto svårare har jag att ta ett kategoriskt avstånd.

Jerlerup och Muso hävdar att våld i självförsvar är ok, men då väcks frågan; Var går gränsen för självförsvar? Vid vilket våld eller hot om våld får man försvara sig med våld? Går gränsen vid min egen säkerhet, mina barns, familjs? Går den vid min nästas säkerhet eller vid mitt samhälles? Går den vid demokratins säkerhet?
Om jag har förstått det rätt så menar de som var aktiva inom Afa på 90-talet att det var i försvar av demokratin och vårt öppna samhälle de tog till fysiskt våld mot nynazister och BBS. De motade bokstavligt bort dem från gator och torg. Oavsett vad jag tycker om metoden så var resultatet ökad trygghet för de människor som var måltavla för det rasistiska hatet.

Man kan säga att Afa agerade utifrån det facit andra världskriget har givit oss och med det i åtanke blir det svårt att ta kategoriskt avstånd ifrån våldet som har används. (Däremot känns det ineffektivt att vid demonstrationer, likt den i Malmö senast då SDL samlade typ 20 personer och motdemonstranterna var uppemot 1000 pers, att kasta knallskott och börja slåss med polisen. Det gäller liksom att välja sina strider.)

Våld är problematiskt, men aldrig svart/vitt, aldrig antingen/eller.

Motståndsmannen, koncentrationslägerfången, diplomaten och sekreterare vid antagandet av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter Stéphane Hessel tar upp frågan om icke-våld i boken Säg ifrån!
Denna man som nu är över 93 år gammal har verkligen facit i hand. Han uppmanar oss att bli indignerade över orättvisor, rasism, att vi ska bli upprörda. Han skriver:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka. Vi deltar i en historisk rörelse, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare.

Hessel är absolut för icke-våld men visar förståelse för våldsyttringar och jag tror att det är den hållning vi gör bäst i att ha.
Han tar upp våldet i Palestina och konstaterar att våldet från Hamas mot Israel inte vare sig gynnar palestiniernas sak eller är effektivt. Men det är förståligt och begripligt. Till en viss del håller han (och jag) med det Sartre skrev 1947:

Jag medger att våld hur det än kommer till uttryck innebär ett misslyckande. Men det är ett misslyckande som inte går att undvika för vi lever i en värld av våld. Och även om bruket av våld riskerar att att föreviga våldet, finns det inget annat sätt att få det att upphöra.

När det kommer till den underbart indignerade antirasistiska rörelsen i Sverige idag så hyser jag förståelse för det våld som bedrevs på 90-talet och att kräva att någon ska ta avstånd ifrån det känns bigott. Däremot bör vi framledes poängtera icke-våldsprincipen.

Våld vänder hoppet ryggen, säger Hessel.
Hoppet är det som leder framåt, som sätter motsättningar och konflikter åt sida.
Det är faktiskt hoppet som driver mig i mitt antirasistiska arbete, det är det som gör att jag inte kan skrämmas till tystnad genom våld eller hot om våld.

Men jag är tillräckligt mänsklig att tycka handlingen utförd av kvinnan på bilden nedan är helt jävla underbar!

handväskan