#Metoo, en berättelse om sexuella övergrepp.

Varje kvinna bär sin egen historia

De senaste veckorna har så många kvinnor berättat sina historier om sexuella övergrepp, media har mest sysslat med att fokusera på en handfull kända män som förgripit sig på olika sätt på kvinnor. Det är olyckligt på så sätt att det just nu verkar som att det mest är män med makt och ställning som förgriper sig på flickor och kvinnor, vi kvinnor vet ju att det inte är så.

Det oerhört jobbiga som #Metoo har inneburit är att de minnen som väldigt många kvinnor har tryckt undan nu kommer upp till ytan inom oss.
Plötsligt minns man skit som man har förträngt, de där “små” sakerna, den där handen, den där äckelkåta blicken i en gubbes ögon.
Minnen som bubblar upp med insikten att “Helvete, det där var ju faktiskt ett övergrepp!”

Nu kan jag bara tala för egen del, men jag tror att vi flickor som utsattes i väldigt späd ålder för sexuella övergrepp, blev så skadade att vi faktiskt inte riktigt upplevt det vi därefter inte hade förmåga att säga nej till som övergrepp.
Redan invaggade och inlärda att våra kroppar inte riktigt var våra. Vårt värde låg liksom inte i våra jag, bara i våra behag.

Det tog förbannat många år innan jag förstod att jag hade rätten att säga nej.
Att det faktiskt var jag som bestämde vem som skulle få glädjen att njuta av min kropp.
Insikten om detta kom egentligen när jag blev mor, eller kanske när jag var gravid och fick skamliga förslag av män på tunnelbanan o i sociala sammanhang.
Herregud, fatta att det finns män som stöter på främmande höggravida kvinnor!

Efter mitt första barn blev min kropp min, att värna över, att skydda.
Flickan som inte trodde att hon fick säga nej, blev kvinnan som knäade en idiot som inte fattade att: “Visst vi kan kan ta en nightcap men det blir inget hankypanky” verkligen betydde exakt det.
Flickan som inte trodde att hon fick säga nej, blev kvinnan som satte naglarna i en pojkväns axlar, som la sig ovanpå henne trots att hon sagt nej, körde in naglarna djup och knuffade honom av sig.
Ja han både skrek och blödde. Vi hade inget förhållande efter det.

När jag var ung och vacker, tro mig jag var väldigt vacker, så längtade jag efter att bli gammal och ful.
Jag var så extremt trött på att bli betraktad av män som ett vackert kuttersmycke, som en fjäder i hatten, som nån slags trofé i deras manliga kuktävlingar.
Extremt trött på att bli klappad både på huvud och rumpa.

Nu är jag 60 och ser oförskämt bra ut för mina år, vi har bra gener, det händer fortfarande att män uppför sig som äckelkåta gubbar mot mig, men nu behöver jag bara använda den “stålgråblicken” för att de ska backa.

Nu äntligen behandlas jag rent generellt som en människa, som ett jag.
Som en kvinna med pondus, någon man lyssnar på.
(Ok, inte för näthatarna och “Sverigevännerna” då, för de vill ju tydligen fortfarande våldta mig.)

Det är något sjukt fel i ett samhälle där en kvinna måste bli “gammal och ful” innan hon får den respekt hon förtjänar.
Vi har enormt dugliga unga kvinnor i det här landet, kloka, smarta, kapabla. Kvinnor som har förmågan att bära det här landet, för att de jävligt intelligenta människor.
Dessa unga kvinnor utsätts och förminskas av män, de blir “kuttersmycken” “troféer”, de klappas både på huvud och rumpa. I alla sammanhang.
Om det är i byn på landet, i förorten, i mediahuset, företaget eller i Riksdagspartierna spelar ingen roll.

 
Ett samhälle bedöms av hur det behandlar sina kvinnor.
#Metoo har visat på problemen, nu tar vi och kammar till oss.
Ingen kvinna ska behöva bli “Gammal och ful” för att slippa sexuella övergrepp och förminskning.

Advertisements

Karma is the bitch #Metoo

År efter år höll de på dessa “fantastiska män”, kränkte, kladdade, utnyttjade, tafsade, trakasserade och även våldtog. Ingen stoppade dem och de såg sig som oberörbara.
“What the fuck, vi gör ju bara vad män gör” liksom.

Jag tror helt ärligt att de aldrig någonsin har reflekterat över att de faktiskt gjort kvinnor illa, att de verkligen har trot det vara rätt, deras rätt.
Men som för gärningsmän före dem så kom det en dag då det var stopp.
Allt skit de gjort kom ikapp dem, det gör alltid det till slut, nu finns skammen där den hör hemma. Hos dem, männen som trodde att de kunde komma undan med vad som helst för att de har makt och ställning. De som lärt sig att de har rätt att ta för sig för att ingen sagt ifrån. För att de är mäktiga, framgångsrika män.Att de har kunnat är allas fel, alla som såg, visste men inte sa nåt, alla som ursäktade och slätade över. Alla som inte sa STOPP.

Dock, det är helt deras egna ansvar.
Ingen tvingade Harvey Weinstein att kladda på kvinnor, ingen tvingade Bylund att förgripa sig på partikollegan Hanna Wigh, ingen tvingade Virtanen att droga och våldta Cissi Wallin, ingen tvingade Martin Timell att att vara ett sexistiskt homofobiskt as. Ingen tvingade Donald Trump att “grab them by the pussy”.
Ingen har någonsin tvingat dessa män att begå övergrepp mot kvinnor i parti och minut.
De har gjort det “För att de kan!”.
Men nu kan de inte längre. Vidjan som böjt sig så länge slår nu tillbaka. För varje #Metoo så ställs en förövare till svars för sina handlingar.
Oj stackarna, nu får de sina karriärer förstörda, sina namn dragna i smutsen, de förlorar partners, vänner och anseende. De får vad de förtjänar.
Till er män som kör #ihave vill jag bara säga, om du tror att du får förlåtelse genom att berätta offentligt om vilket svin du är så kan du bara fetglömma det.
Be dem du gjort illa om förlåtelse, rannsaka dig själv, ångra, gå i terapi, förändra dig själv,
men sluta sno fokus. Vi bryr oss faktiskt inte om dina ursäkter. Vi vet varför du gjorde som du gjorde, gör som du gör. För att du kunde och kan.
Men det är slut med det nu.

Sverigedemokraterna – en sekt med hederskultur.

I slutet på september, närmare bestämt den 25:e, så gick SD-riksdagsledamoten Hanna Wigh ut med nyheten att hon har blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en Riksdagskollega.

I TV4:as Kalla Fakta berättar hon öppenhjärtigt om övergreppet och även om hur hon hade försökt få partistyrelsen att lyssna när hon ville berätta om övergreppet.

 
Det som har hänt efter inslaget är att både Richard Jomshof och Jimmie Åkesson febrilt hävdat att de inte haft någon som helst vetskap om övergreppet. Linus Bylund har tagit time-out, Hanna har blivit fullkomligt dränkt i näthat från SDs väljare och sympatisörer.
Hon har beskyllts för att vara lögnerska, lösaktig, lycksökerska, förrädare och fått alla vidriga könsord som en kvinna kan få på sig.
Hennes bil har vandaliserats, en brandsläckare har kastats in genom hennes köksfönster, hon har fått ett handskrivet hotbrev som anses så grovt att Säpo har tagit sig an fallet.

 
hotovåld
Hanna har varit tvungen att anlita en av Sveriges mest kända och kunnigaste advokat på hedersvåld, Elisabeth Massi Fritz, som målsägarbiträde.
Aldrig tidigare har Sverigedemokraternas kvinnosyn och patriakala hederskultur varit tydligare.

I SD är det männen som sätter villkoren.

I SD kretsar så känner de flesta till och kan berätta om hur männen i toppen beter sig.
Det berättas om notorisk otrohet som orsakar separationer, om besök på svartklubbar med inbjudna mycket unga flickor, om intensiva nattliga inviter till kvinnliga partikollegor.
Om en “Alla-ligger-med-alla”-mentalitet.
När jag hör dessa berättelser känns det som om man talade om gamla romarrikets dekadens.

Hanna Wigh bröt den starkaste regeln i Sverigedemokraterna, hon vägrade låta någon utsätta henne för sexuellt övergrepp.
Vägrade att vara tyst om det. När hon inte fick gehör hos sitt parti så vände hon sig ut till allmänheten.
Nu blir hon straffad. de smutskastar henne, hävdar att hon ju faktiskt har haft ett sexuellt förhållande med gärningsmannen. Denna hederskultursnorm som stipulerar att en kvinna som en gång sagt ja aldrig kan eller får säga nej.

När resten av världen står upp för och stöder kvinnor som har mod att berätta om sexuella övergrepp, när Hollywood-producenten Harvey Weinstein blir kickad från både jobb, hustru och ära p.g.a. sina övergrepp mot kvinnor så utsätter Sverigedemokraternas anhängare Hanna Wigh för hat, hot och vandalism.
För hon har begått det värsta brott en kvinna i en hederskultur kan göra.
Hon sa nej och hon sa ifrån.