#Metoo, en berättelse om sexuella övergrepp.

Varje kvinna bär sin egen historia

De senaste veckorna har så många kvinnor berättat sina historier om sexuella övergrepp, media har mest sysslat med att fokusera på en handfull kända män som förgripit sig på olika sätt på kvinnor. Det är olyckligt på så sätt att det just nu verkar som att det mest är män med makt och ställning som förgriper sig på flickor och kvinnor, vi kvinnor vet ju att det inte är så.

Det oerhört jobbiga som #Metoo har inneburit är att de minnen som väldigt många kvinnor har tryckt undan nu kommer upp till ytan inom oss.
Plötsligt minns man skit som man har förträngt, de där “små” sakerna, den där handen, den där äckelkåta blicken i en gubbes ögon.
Minnen som bubblar upp med insikten att “Helvete, det där var ju faktiskt ett övergrepp!”

Nu kan jag bara tala för egen del, men jag tror att vi flickor som utsattes i väldigt späd ålder för sexuella övergrepp, blev så skadade att vi faktiskt inte riktigt upplevt det vi därefter inte hade förmåga att säga nej till som övergrepp.
Redan invaggade och inlärda att våra kroppar inte riktigt var våra. Vårt värde låg liksom inte i våra jag, bara i våra behag.

Det tog förbannat många år innan jag förstod att jag hade rätten att säga nej.
Att det faktiskt var jag som bestämde vem som skulle få glädjen att njuta av min kropp.
Insikten om detta kom egentligen när jag blev mor, eller kanske när jag var gravid och fick skamliga förslag av män på tunnelbanan o i sociala sammanhang.
Herregud, fatta att det finns män som stöter på främmande höggravida kvinnor!

Efter mitt första barn blev min kropp min, att värna över, att skydda.
Flickan som inte trodde att hon fick säga nej, blev kvinnan som knäade en idiot som inte fattade att: “Visst vi kan kan ta en nightcap men det blir inget hankypanky” verkligen betydde exakt det.
Flickan som inte trodde att hon fick säga nej, blev kvinnan som satte naglarna i en pojkväns axlar, som la sig ovanpå henne trots att hon sagt nej, körde in naglarna djup och knuffade honom av sig.
Ja han både skrek och blödde. Vi hade inget förhållande efter det.

När jag var ung och vacker, tro mig jag var väldigt vacker, så längtade jag efter att bli gammal och ful.
Jag var så extremt trött på att bli betraktad av män som ett vackert kuttersmycke, som en fjäder i hatten, som nån slags trofé i deras manliga kuktävlingar.
Extremt trött på att bli klappad både på huvud och rumpa.

Nu är jag 60 och ser oförskämt bra ut för mina år, vi har bra gener, det händer fortfarande att män uppför sig som äckelkåta gubbar mot mig, men nu behöver jag bara använda den “stålgråblicken” för att de ska backa.

Nu äntligen behandlas jag rent generellt som en människa, som ett jag.
Som en kvinna med pondus, någon man lyssnar på.
(Ok, inte för näthatarna och “Sverigevännerna” då, för de vill ju tydligen fortfarande våldta mig.)

Det är något sjukt fel i ett samhälle där en kvinna måste bli “gammal och ful” innan hon får den respekt hon förtjänar.
Vi har enormt dugliga unga kvinnor i det här landet, kloka, smarta, kapabla. Kvinnor som har förmågan att bära det här landet, för att de jävligt intelligenta människor.
Dessa unga kvinnor utsätts och förminskas av män, de blir “kuttersmycken” “troféer”, de klappas både på huvud och rumpa. I alla sammanhang.
Om det är i byn på landet, i förorten, i mediahuset, företaget eller i Riksdagspartierna spelar ingen roll.

 
Ett samhälle bedöms av hur det behandlar sina kvinnor.
#Metoo har visat på problemen, nu tar vi och kammar till oss.
Ingen kvinna ska behöva bli “Gammal och ful” för att slippa sexuella övergrepp och förminskning.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s