Ett ljus vid horisonten

Jag vaknar till en regnig dag, det har visst åskat i natt ser jag i mitt twitterflöde.
Själv sover jag alltid tungt och har inte blivit väckt av åskan.
Trots regnet och det annalkande höstmörkret så känns det som om solen strålade över landet just nu.

Överallt läser jag om att något har hänt, något har vänt.
Över hela Europa och i Sverige tar människor ställning för humanism och medmänsklighet.
Överallt hjälps man gemensamt åt att stänga Pandoras ask. Det händer nu det vi har strävat efter så länge.
Högerextremisterna och hatmånglarna gör sitt yttersta för att få det att inte ske, de överträffar just nu varandra i vidrigheter, de ylar som skadeskjutna hundar.
Allt för att stoppa medmänsklighet, empati och solidaritet.
Men deras chefstrateg missbedömde människorna och världen. Den här jorden har inte överlevt så här länge genom hat och åtskiljande av människor.
Vi överlever tack vare vår förmåga att samarbeta, att vara empatiska och medkännande. Jorden snurrar för att vi förstår att vi alla hör ihop.

Hatmånglarnas mål var att söndra och härska, men det slår nu tillbaka på dem, för vinden har vänt och med den kommer en folkrörelse av humanitet och solidaritet.

Jag läser Ali Esbatis blogginlägg och känner så väl igen känslan.
Fastnar för orden av Brecht  “Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss / går vi under”… “När kampen är som hårdast / är kämparna som tröttast / Den sida vars kämpar är tröttast / förlorar slaget”.
Ja jag kan också säga precis som Ali: “Herre, vad jag har varit trött den här sommaren! Luktat på nederlagen, känt dem rispa mot själen.”
Jag har aldrig varit så trött som jag har varit den här sommaren, aldrig så nära att ge upp, aldrig gråtit så mycket. Jag har aldrig tidigare känt så mycket hopplöshet som jag gjort den här sommaren. Känt att kampen varit förgäves, att hatmånglarna var ostoppbara.
Men varje gång mina ben har vikit sig har det funnits kamrater vid min sida som lyft upp mig, burit mig och givit mig hopp och styrka.
Varje gång någon vid min sida har snubblat av trötthet så har jag gjort samma sak, lyft upp, burit och givit hopp och styrka.
Det är så vi alltid har gjort, vi täcker rygg och kämpar vidare.

Nej, kampen är inte helt vunnen ännu, Men nu ser jag ljuset vid horisonten, det kommer att bli bra till slut.
idag vilar vi lite och samlar kraft.
Idag kommer jag stå med tusentals medmänniskor på Medborgarplatsen i Stockholm, i regnet, och känna mig stolt över att vara del i ett land som präglas av humanism och generositet.
Vi går mot höst, men ljuset har återvänt.

Läs Ali Esbatis blogginlägg här:
http://esbati.blogspot.se/2015/09/ur-vara-svagheters-djup.html?m=1

Advertisements